Från Buenos Aires är det nära till Uruguay så vi tog en dagstur med färja till Colonia del Sacramento. Knappt 5 mil tvärs över floden Rio de La Plata som här mer är en havsvik än en flodmynning. Floden gör sig i alla fall påmind genom att vattnet är grumligt och brunt. Inte särskilt inbjudande för ett dopp…
En liten ö utanför Colonia del Sacramento, som kunde sett mer inbjudande ut om det inte vore för färgen på vattnet…
Den lilla staden Colonia del Sacramento räknas som Uruguays äldsta och grundades av portugiserna 1680. Den gamla stadskärnan och befästningarna är kvar och därför är den klassad som ett UNESCO världsarv och ett sådant kan jag ju inte missa!
Pampiga alléer finns det gott om i Colonia del Sacramento.
Staden var sedan portugisisk ett tag, men ganska fort började nationsbytena. Det blev spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, brasilianskt och sedan just bara Uruguay, allt under drygt 100 års tid. Inte så konstigt att både portugisiska och spanska är officiella språk.
Sevärdheterna är just den gamla staden med hus från 1700-talet.
Lugnt, stilla och tyst och inte alldeles för mycket turister.
Mest känd är den lilla gränden Calle de los Suspiros,
suckarnas gata.
Stadsporten är också kvar i en bit av den gamla stadsmuren.
Matchande gamla bilar finns också lite här och var. Ibland kanske just någon som har en gammal bil, ibland är de nog mer en ”utsmyckning” till ett café eller restaurang.
Gatuhundar är vanliga och det finns minst en per gata… ganska välnärda efter att troligen bli matade av turister. Som tur var verkade de ofarliga, men jag är inte något fan av lösa hundar oavsett vad…
Vi stannade cirka 5 timmar i staden och det var ganska lagom. Vi hann förstås med att fika, promenera, luncha, promenera, ta en öl och promenera. Många fina ställen finns det att stanna till på.
Gatubeläggningen är inte den bästa för promenader, men det hade inte varit så passande om det varit asfalt 🙂 .
Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.
Buenos Aires är stort till ytan, så låånga
promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från
kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör
det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.
Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.
Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.
Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.
Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.
Plaza Julio Cortázar
Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.
Till och med vägarbetet matchar!Denna restaurangingång lägger man definitivt märke till!
En del lite enklare och snabbmålade…
Hus med utsmyckning är viktigt! Alla medel verkar tillåtna. Varför krångla till det 🙂 ?
Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.
Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.
Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.
Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .
Undrar vem som bor i detta ”trevliga” hus?
Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.
En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.
Styckning på gång i köttbutiken.
På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.
Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.
När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.
Biniaraix i Sóller-dalen
Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la
Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.
Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.
Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!
Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!
Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!
Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.
Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!
Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.
Mancor de la Vall från ovan.
Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.
Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.
Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…
Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.
Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.
Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.
Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂
Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.
Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.
Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.
En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!
Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?
Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.
Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.
Kamp om luftrummet!
Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!
Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.
Kaos och knuffar i starten!
Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…
Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till
och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på
spanska!
Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.
Salt, salt, salt…
Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur
för att förstå hur saltet utvinns.
Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar
och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir
kvar och kan samlas ihop.
Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.
Lagras gör saltet i stora högar.
Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.
Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.
Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.
Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara
skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt
salt.
Nu var det inte bara salt som lockade utan också
möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och
bli rosa av ätandet.
Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.
Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.
I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.
På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.
Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.
Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien.
270 mil allt som allt!
Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.
Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.
Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .
Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…
Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!
Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.
Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.
Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!
De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.
Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.
Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.
Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!
Jordklotet pressas på sitt innehåll…
Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.
Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.
Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.
Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!
Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.
Cykla bör man…
Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.
Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.
Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!
Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.
Nästan granne med Bayoke Tower-hotellet med 88 våningar.
För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.
Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!
Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.
El- och bredbandsledningar i en enda salig röra…
Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?
Vegetariska ägg, hökar och hästar???
Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!
Minimalt kafé som inte är känt för sitt kaffe…
Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.
Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…
Jag vill också ut och gå på matbordet!
Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.
Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!
Bästa sättet att upptäcka saker är att hyra en scooter (egentligen är det en lätt motorcykel, som Camilla kallar moppe för att det låter mindre farligt 🙂 ) att köra runt med. Målet för turen var My Son, som är ruinerna av ett gammalt hinduiskt tempelområde.
Nu blev turen inte riktigt som planerat. Trafiken inne i Hoi An gjorde att vi snabbt ändrade planerna och styrde mot Marmorbergen i utkanten av Da Nang istället. Lite närmare och lite enklare vägar att hantera tänkte vi.
Trafiken är lite speciell även om vi inte körde mitt i någon storstad. Det svåraste att anpassa sig till är att man inte ska stanna i korsningar utan använda tutan istället. Fyrvägskorsningar utan ljus sköts genom att man följer strömmen av mopeder och bara ”glider igenom”… Om man passerar andra till höger eller vänster har mindre betydelse, bara man inte stannar. Inte lätt att lära sig, så vi försökte planera en rutt utan för många vänstersvängar i korsningar. Ja, för det är högertrafik som gäller som grundregel i alla fall.
För vietnameserna är körningen väl intränad och en scooter är tillräcklig som familjefordon. Vi blev omkörda av en familj på fem personer, varav två barn sov!
Lite underligt för en säkerhetsindoktrinerad nordbo är att de vuxna ofta har hjälm, men inte barnen. Märklig prioritering kan tyckas.
Första mål blev då alltså Marmorbergen. Fem marmorrika bergstoppar som ska representera de fem elementen enligt traditionen (metall, vatten, trä, eld och jord). Flera buddistiska tempel finns att besöka på ”vattenberget” Thuy Son, som är det av bergen som det går att ta sig upp på.
Hiss är det som gäller om man inte vill gå upp i den 35 gradiga hettan…
Bergen är fulla av grottor också, som ger lite svalka och som används som tempel.
Tempel och pagoder är vackra att beskåda, men utsikten är inte dum den heller.
Kring bergen finns otaliga butiker som säljer marmorprylar, allt från små prydnadssaker till trägårdsstatyer. Nej, vi handlade inte någon jättebudda att ta med på scootern.
När vi nu ganska smidigt hade tagit oss hit på scootern så tänkte vi att vi kunde ta ursprungsmålet My Son också när vi ändå var på gång. Fina små byar körde vi igenom längs Thu Bon-floden. Google maps hade stakat ut en trevlig liten väg utan så mycket trafik.
Vi körde en lång sträcka på ön Gò Nổi i floden, sedan tyckte kartan att det skulle finnas av överfart till fastlandet, men riktigt så var det inte, i alla fall inte scootervänlig.
Först blev vägen en sandig stig…, sedan skulle här funnits någon form av överfart…
En bra bit tillbaka igen var enda lösningen och då kände vi inte för att fortsätta mot målet. Inget My Son den dagen alltså.
Det är alltid trist att köra samma väg tillbaka så vi provade något som såg ut att vara en bro till fastlandet. Till ”fel” sida om man skulle till My Son, men rätt om man skulle tillbaka till Hoi An. Det visade sig vara en järnvägsbro med smala mopedspår på sidorna. En brant stig upp och sedan gällde det att inte vingla. Vi tvekade på hur det skulle gå. Då kom en hjälpsam ortsbo på scooter och frågade om han skulle skjutsa över Camilla. Så fick det bli! Det var tillräckligt svårt att köra själv utan ytterligare last att vingla med. Vi var så koncentrerade på att ta oss över att vi glömde att fotografera utmaningen. Ett litet ”lån” från nätet fick det bli istället.
En motorcykelöverfart där det gäller att inte vingla! Tur att inte tåget kom i alla fall.
Men, skam den som ger sig. Någon dag senare tog vi en taxi till My Son istället. Bara 600 000 Dong för taxi 1 timme till My Son, som sedan väntar på en där och sedan transport hem igen! Ja, Dongen är inte värd så mycket så det blir ca 240 kr. Det där med alla nollorna på sedlarna är lite farligt. Är det en 500000-sedel eller 50000 sedel??? Det gäller att ha koll och räkna nollorna rätt.
My Son liknar ett litet Angkor Wat ungefär (den enorma staden och tempelanläggningen i Kambodja). Hinduiska tempel tillägnade guden Shiva byggdes i My Son i olika faser under 1000 år från 300-talet.
Det var väldigt turisttomt när vi var där, vilket var helt perfekt.
Tyvärr blev mycket av My Son förstört och plundrat under Vietnamkriget då FNL hade det som bas och amerikanarna bombade området. Flera bombkratrar finns kvar och har försetts med skyltar, som förklarar de stora groparna här och var.
Efter en vecka i Taiwan tillsammans med Linus och Cyrielle var det nu dags att åka åt olika håll. De fortsatte sin långa asientur och vi åkte till Vietnam.
Vietnam är ett land som vi gärna återvänder till. Efter att ha varit i de sydliga delarna tidigare, så var det nu dags för mellersta Vietnam och den lilla staden Hoi An. Det är en gammal handelsstad med mer är 2000 års historia. Området var centrum för Chamfolket under många hundra år från 700-talet. Hoi An var handelscentrum och My Son några mil inåt landet var det hinduiska centrat.
Lanternor, cyklar och asiatiska rishattar – en vanlig syn i Hoi An.
Hoi An ligger några kilometer från kusten längs floden Thu Bồn, som bidragit till att staden var perfekt som hamn och handelsplats för länderna runtom i sydostasien.
En stor del av staden Hoi An ligger på två öar i floden.
120 000 invånare i staden och säkert lika många turister. Den vackra gamla stadsdelen är ett UNESCO världsarv (har jag nämnt denna lista tidigare? 🙂 ).
Långa gator med mängder av fina gula kinesiska ”shop houses”. Hus med en butiksdel mot gatan och sedan bostad och ofta innergård bakom. Det blev många promenader längs de fina gatorna och ett otal bilder tagna!
Konstbutiker är det gott om! Synd bara att man inte så lätt packar ner en tavla i sin redan välfyllda resväska.
Huvudgatan Trần Phú ringlar sig fram genom centrum och slutar i den japanska gångbron som när den byggdes på 1500-talet var länken mellan den kinesiska och japanska delen av staden. Nu en turstmagnet förstås!
Gula hus blandat med bougainvillea i full blom! Ibland till och med mer blommor än hus.
Hoi An är stället för fotografering även enligt vietnameserna. Framförallt är det populärt med bröllopsfoton.
Lanternor i alla dess former är populära i Vietnam. Hoi An är inget undantag. Mänder av dem överallt, till salu, som prydnader i butiker och restauranger, på båtarna i floden. Lanternorna anses föra med sig tur och framgång och blev populära redan när handlarna bosatte sig i Hoi An på 1500-talet.
Förututom huvudgatorna i den gamla staden så finns det många små gränder att upptäcka. Här är det mer det lokala folklivet som gäller, med enkla restauranger och hus där man nästan kommer rakt in i någons vardagsrum.
Flera buddistiska tempel och ”samlingsplatser” (Assembly Halls) finns att besöka. Alltid väldigt rofyllt och med en lätt rökelsedimma.
Ingången till det 400 år gamla Ba Mu-templetQuang Trieu Assembly Hall
Tyvärr har fler än vi upptäckt hur fint Hoi An är. På kvällarna ökade skaran av besökare kraftigt. De flesta bor inte i den gamla staden utan i stora hotellkomplex vid stranden. Som tur är är den gamla staden inte exploaterad, så här finns inga stora hotell.
Ja, en och annan turist har sökt sig till Hoi An…
Förutom turism så är det risodling och fiske som gäller.
Risfält och risfältsarbetare i den praktiska rishatten! Bra skydd mot både regn och sol.De speciella runda korgbåtarna syns överallt. Ett praktiskt färdmedel för att ta sig över floden eller till någon av fiskodlingarna i floden.
Vi blir snabbt lite rastlösa av att bara promenera runt i staden, så med lånecyklar från hotellet blev det ett antal turer ut på landet och till stranden som ligger några kilometer bort. Många småvägar och stigar fanns det att upptäcka och vi gjorde vårt bästa i värmen och på små cyklar.
”Asia style” på sadelhöjden! Knäna under hakan.
Även om vi inte är några strandmänniskor så blev det ett par cykelturer till en liten strandremsa under namnet Hidden Beach. Inte så lätt att hitta, men mycket trevlig!
En fin liten strandrestaurang på Hidden Beach!
Mycket fint fanns det att se i den lilla staden Hoi An och då har jag inte sagt ett ord om maten. Fortsättning följer kring detta viktiga ämne!
Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!
Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.
Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.
En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.
Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.
Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.
Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.
En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.
Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!
Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…
Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .
Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.
Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.
Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.
Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området
Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.
Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…
Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.
Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.
Sockerbelagda frukter, Tanghulu.
Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.
Pork Pepper Bun-tillagning.
Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.
Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:
När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!
Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.
Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang
Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.
Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.
Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.
När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.
Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!
