Salta

Så har vi turistat även i studentstaden Salta, med smeknamnet La Linda (den vackra)! En mycket trevlig stad om än inte ”linda” i mina ögon!

Från Cerro san Bernardo ser man hela staden. Hit upp kan man åka linbana eller gå de 1021 trappstegen. Eller köra bil – det gjorde vi!

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på en plats, men direkt när vi kom till Salta så kändes det hemtamt. En sak som påverkar oss mycket är hur taxiservicen fungerar. Haha, så drygt det låter. Men såhär, på vissa flygplatser/stationer blir man erbjuden taxi av 20 personer samtidigt, ingen vill köra med taxameter och man känner sig lurad hur man än gör! På andra ställen, som här i Salta, finns det en taxikö och alla kör med taxameter. Chauffören, en pojkvasker med en skrotbil, som körde oss var förvånad när vi hade adress till ett bostadshus och inte ett hotell. Han satt kvar i bilen en stund, kom sedan efter oss för att försäkra sig om att vi verkligen kommit rätt. Det hade vi, ett boende via Airbnb var bokat.

Vi har, vår vana trogen, promenerat omkring och kollat in staden ur olika vinklar.

På något underligt vis hamnade vi även på ett museum, Museo de Arqueologia de Alta Montana (MAAM). Mycket intressant! Här finns arkeologiska fynd från toppen av vulkanen Llullaillaco (6700möh). Bland annat hittade man 1999 tre mumifierade barn från Inkafolket, mycket välbevarade. Troligen är det så att barnen drogats och offrats i slutet av 1400-talet och sedan begravts i snön.

Fotoförbud rådde, men en tavla fick jag ta ett kort på!

Saltakatedralen är från 1882. Många katedraler har jag sett i mitt liv, men aldrig tidigare en rosa!

Man kan tro att kön är till katedralen, men det är kö till en bank…
Även Iglesia de San Fransisco är rosa!

I centrum finns torget/parken Placa de 9 Julio, kantat av kaféer och restauranger. Här finns även två gågator, helt befriade från europeiska klädkedjor!

I Salta fick även marknadsfreaken sitt: Mercado Artesanal med finfina traditionella souvenirer, San Martin med krimskrams och piratkopior och så Mercado san Miguel där man kunde köpa allt från kycklingfötter till blinkande julbelysning! Många kvinnor i min ålder köpte nävar med kokablad, kanske till kvällens fredagsmys?

På Calle Balcare, restauranggatan, trivdes vi inte riktigt! Madre Mia vilket kaos! Restaurangerna ligger vägg i vägg, alla har sitt eget band som spelar så det dånar ut på gatan, massor av folk i åldrarna 30 och uppåt (även barnfamiljer) samlas här på kvällen för att äta. Bland borden går det även omkring barn i behov av pengar, några tigger andra säljer saker, servitriserna hälsar glatt på dem när de kommer och de är välkomna! Men sorgligt ändå såklart!

När natten kommer kommer även ungdomarna, dressed for success (dvs halvnakna!), och restaurangerna förvandlas till nattklubbar!

Annat man reagerar på när man kommer till Argentina är allt meck med pengar. Svindyrt att ta ut pengar i automat och ska man betala med kort bör det vara ett debitkort, på ett ställe kunde vi inte alls betala med kreditkort och på ett annat kunde vi välja att lägga på 10% på summan eller betala kontant! Har man pengar av annan valuta än argentinska pesos kan man växla dessa hos random snubbar som står utspridda lite varstans i stan! Ja, men det känns ju seriöst… För övrigt så går vi omkring med många tusen i fickorna, 1000 pesos är ca 60 kronor.

Stekande sol ger öde gator!
Aldrig har jag ätit så goda empanadas som här!

Hundstatus: Åh, alla dessa hundar! Önskar vi var hundvana så vi kunde hantera dem bättre.

Den här restaurangen lockar mig inte!

Paso de Jama

Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.

Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!

En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…

Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!

Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!

Alla foton tagna genom bussfönstret.

Santiago de Chile

Vår förra sydamerikaresa fick ju ett abrupt slut i mars 2020 när covid 19 tog över världen. Vi har längtat efter att kunna resa igen och nu är vi här – i Santiago de Chile!
Huvudstaden Santiago lockade inte alls oss sist då hög brottslighet, vilda demonstrationer och diverse varningar från personer som varit här avskräckte oss. Fick även nu en sista varning av en kvinna bredvid mig på flyget hit, en chilenska bosatt i just Santiago. Hon varnade för ”bad people” och menade att man ALLTID riskerar att bli rånad, var man än är i staden! Så det var med stor försiktighet vi klev in i sexmiljoners-staden!

Placa de Armas, egentligen en hel park men folket som var där var inte den typen som vill vara med på bild…

Vi bodde på Hotel Sommelier Boutique i ett bra område med massor av trevliga barer och matställen. Här stannade vi två nätter och gjorde som vi brukar i nya städer: googlar sevärdheter och börjar gå! Det som lockar oss mest är udda kvarter, det är en fröjd att bara promenera omkring och insupa atmosfären.

Nytt möter gammalt!

Cerro Sankta Lucia


Detta historiska monument, ett ”berg” på 620 möh låg granne med vårt hotell så vi knatade upp på toppen. 620 möh ja, men vi bodde vid foten av kullen så det var bara 69 höjdmeter kvar. Tur var väl det i den 30-gradiga värmen.

Främst är det utsikten som lockar!

Yungai och Barrio Brazil

Här var det inget hallabaloo på söndagar…
De som var ute var alla på Plaza Libertad de Prensa.

Barrio Italiano

Det är en gammal stadsdel som i början av 1900-talet samlade hantverkare från olika länder, många italienare slog rot här och utvecklade handeln. Längs huvudgatan, Avenida Italia, kryllar det av coola caféer, häftiga restauranger och marknader med hantverk. Gastronomi och design är i fokus här.

Mysiga kvarter att promenera runt i, iaf när vi var här en söndagsförmiddag!

Barrio Bellavista


Mellan Mapochoflodens norra strand och San Cristóbal-kullen, en kort promenad från vårt hotell fanns Barrio Bellavista. Även detta ett restaurangområde, lite kitschigare än Barrio Italiano.

Cerro San Cristóbal och poeten Pablo Nerudas hus lockar mycket folk hit, vi swishade förbi Nerudas hus och såg San Cristóbal, men utforskade inte dem vidare. Vi missade även det häftiga nattlivet här, vi missar för övrigt allt nattliv pga aldrig pigga under den delen av dygnet…

Pablo Nerudas hus
San Cristóbal-kullen

Bellavista var på 1500-talet ett område isolerat från staden, en by för urbefolkningen (inka och picunche med trälar och förtryck) som på 1800-talet, när man byggde en bro över Mapochofloden, utvecklades till ett välbärgat område .
Under de stora demonstrationerna/upploppen 2019-2020 då plundring och skadegörelse blev vardagsmat, drabbades stora delar av Bellavista.

Mercado Central
Jag älskar exotiska marknader i spännande länder. Men detta var ett antiklimax!

Byggnaden beskrivs som fantastisk med sina järnkonstruktioner från 1872, men det väl också allt!
Chorrillana ska man äta! En portion räcker mer än väl till två, så var det med all mat!
Det finns många fint målade husfasader, men ännu mer klotter! Klotter överallt!

Hundstatus: 0, dvs inte en enda herrelös hund att vara rädd för!

Fiesta – Fira – Festival

Vi har skrivit tidigare om några av Mallorcas matfestivaler och nu efter pandemin är de mer välbesökta än någonsin. Mallorkinerna verkar älska sina festivaler! Det är framförallt lokalbefolkningen som är här, hade man velat ha hit inflyttade/turister eller annat löst folk hade väl informationen funnits på spanska och inte enbart på mallorkin… Jag har en tipsande kollega som ofta ger mig en hint om vilken fiesta som är på gång!

På två veckor har vi besökt två olika fiestas:

1: Fira Dolça i den fina bergsbyn Esporles. Sötsaksfestival – kakmonstret i mig jublade! Här fanns allt från traditionella bunyolas till poppiga cupcakes. Och mycket folk!

2. Mostra de la Llampuga XIX i Cala Rajada på nordöstra Mallorca. Här firas fisken llampuga, på svenska guldmakrill.

En fisk som normalt lever i Atlanten, men när vattnet i Medelhavet blir varmt nog simmar den hit och firas (nja, dödas och äts upp) med en egen festival!

1600 kg fisk gick det åt i helgen, tillagad på 21 olika sätt! Vi testade allt från ceviche till flammkuchen, mycket gott!

Dagen avslutades med ett dopp i Cala Agulla, 25 grader i vattnet!

Bad i oktober, har jag blivit en vinterbadare?

La Rochelle


David, aka min reiseleiter, har alltid något nytt han vill se! Efter dopet var det bestämt att vi skulle göra en tredagars-utflykt norrut för att besöka Mont St Michel, då blev vi ”tvungna” att stanna till i La Rochelle (pga fint) och då var det visst lika bra att ta en hotellnatt där också!


La Rochelle alltså! En 1000 år gammal hamnstad i sydvästra Frankrike, fortfarande en viktig kuststad och en stad med blomstrande turism!

I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen hit för att att avlasta hamnarna och få snabbare transporter av både gods och passagerare till England bland annat.

Stationsbyggnaden är pampig!

Turister är här gott om och alla ska fota de medeltida tornen i hamnen. Så även vi, på dagen, i skymningen och på natten.


Saint Nicolastornet och Kedjetornet är stratigiskt placerade vid hamninloppet. Mellan tornen drog man ut en kedja för att stoppa obehöriga från att ta sig in.

Klocktornet (mycket fokus på torn här) leder in i gamla stan!

Allra mest gillade vi området Saint Nicolas mellan stationen och den gamla hamnen, ett område i lite mer bohemisk stil!

Dop i Bordeaux

Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom!
Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!

Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!

På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!

Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!

Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!
Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!

Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!

Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!
Huvudpersonen tog en powernap!

Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten!
Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!

Saint Emilion
Plage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!

Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!

Skånesommaren 2022

Tre veckor i Skåne blev det – som vanligt hann vi med mycket men inte allt!

Vill gärna gå eller cykla på varenda gata i centrum!

Äventyret började med att vi hade barnen med respektive på plats. Därmed även barnbarnet Léonore. Det enda vi hann då var väl typ att gulla med bebis och äta kräftor!

Gullig!
Gott!

Ett 100-årskalas hann vi ocks¨å med!

50+50+en hund!

Bad i Haväng! Nej, jag badade inte pga iskallt…

Triss i glada systrar!

Gratisplockning av solrosor i Lunds kommun – svårt att motstå!

Perfekt för oss som inte har några krukväxter!

Vinprovning med vingänget – alltid kul!

Mer Riesling åt folket!

Lund är fint!

Solen går ner även i Lund!
Cykla är livet!
Även fint att hitta nya ölställen i stan – Lundabryggeriet!

Banyalbufar

Värmeböljan fortsätter, svetten lackar och orken tryter. Men en tur till den lilla byn Banyalbufar på Mallorcas västkust fick vi till! Möjligen skulle kombinationen berg och hav kunna ge lite svalka?

Casa de la Baronia, inte bara hostel utan även ett kloster och ett försvarstorn från 1600-talet!

Ingen AC, men utsikten var ju fin…

Kanske är Banyalbufar mest känt för sina terrassodlingar.

Hela byn ligger på en sluttning ut mot Medelhavet och terrasserna är en förutsättning för att kunna odla! Det var morerna som först bosatte sig här och började anlägga terrasser och avancerade bevattningskanaler.

På de cirka 2000 terrasserna odlas oliver, apelsiner och vindruvor!

Bada var ett måste i hettan! Perfekt badplats om man gillar skugga, solen når inte över bergen på hela förmiddagen!

Kämpigt att ta sig dit dock, eller snarare därifrån när det går brant uppför!
Njutbart – det är nog 26 grader i vattnet!

Är det inte ”äckelvarmt” är området en bra utgångspunkt för olika vandringar! Går man norrut kommer man till Port des Canonge, österut leder Ruta de Pedra en sec (även kallad Postrutten) till Esporles och söderut kan man gå Cami des Rafal mot Estellenc. Vi ville inte dö av värmeslag så vi hoppade all vandring!

Vi var här för att fira att det var 38 år sedan vi träffades!

Smarrig mat på Cas Tomas!

Sabbatsår…

Vart tionde år sisådär verkar David komma på att vi måste ha ett sabbatsår… han kommer med roliga förslag på vad vi kan göra, tjatar lite, mutar lite och så plötsligt har jag sagt ja!

Mitt sommarlov började i juni 2022 och varar till augusti 2023 om allt går enligt planerna! FANTASTISKT!

Resa står alltid på agendan och vi styrde kosan mot Portugals näst största stad, Porto. Här var vi på vår första gemensamma charterresa för 35 år sedan, åren går!

Vi valde att stanna sex nätter på samma hotell (what, är det ett ålderstecken???) och tog oss sedan fram mestadels till fots men även med cykel och hyrbil.

Porto brer ut sig längs floden Douros mynning – en mycket charmig stad med vackra hus som nästan ser ut att vara staplade på varandra.

Gränderna är långa och många, smala och vindlande och alltid med kraftig lutning!

I de brantaste gränderna kunde man åka rulltrappa uppför!

I kvarteren Ribeira trängs stadens äldsta hus. Det är häftiga kvarter med färgglada kaklade hus precis vid Douroflodens kant. Här fick David även check på ännu ett UNESCOs världsarv. 

Förvånansvärt många byggnader var fallfärdiga och vissa kvarter ganska ruffiga!

Om du tar Eiffeltornet och lägger det ner ser det inte då lite ut som den 130 år gamla dubbeldäckarbron Dom Luís I. Arkitekt: Gustave Eiffel!

Vi gillar gatukonst och förbrukar många steg för att se diverse väggmålningar!

Alltid läge att testa smaklökarna när man kommer till ett nytt land!

Francesinha – bröd med kött, korv och ost i en kryddig tomatsås. Mätt blev man, men det räcker att prova en gång!
Palsteles de crema – smördegskakor med krämig fyllning. Här räckte det INTE med att prova en gång, minst en gång per dag snarare…

Vi hade trott att spårvagnar skulle köra kors och tvärs i staden, men de verkade mest vara inriktade på turer för turister.

Just den här har nog kört på en del turister och annat löst folk!

Med hyrda cyklar tog vi en tur till stranden, för även om Porto ligger vid kusten så är stadens centrum placerat cirka en mil upp längs Dourofloden.

Dimman låg tät vid kusten när vi började cykla!

Byggnader, främst kyrkor, med blåvitt kakel i vackra mönster finns det gott om!

Ful byggnad med fin trappa – musikens hus får avsluta detta inlägg!

Olika är bra!

Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!

Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.

Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!

Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.

Går man i olivträdsköpartankar kan man slå till på ett medelstort träd för en sisådär 1200. Euro!
Det 600-åriga olivträdet på Plaça de Cort får vara med på bild igen!

Varsågod och njut av vackra träd!

Verifierad av MonsterInsights