Mendoza

Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta!
Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay…
Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom  en skön stad som är lätt att promenera i.

Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!


Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi!
Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. 
De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.

Lyxigt med drickbart kranvatten!
I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt.
Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!

När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.

Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.

Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!
Aconcagua med snö på toppen!

El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.

Patagonien – El Calafate

Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!

När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!

Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden! 

Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.

Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare! 

El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.

Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt! 

Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek. 

Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.

Lago Roca

Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!

Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).

Nästa stopp: El Chalten!

La Trapa

Det finns många vandringar att välja på i Tramuntana-bergen. En av de mer kända för sin fina utsikt är sträckan från Sant Elm till klosterruinen La Trapa. Start i den lilla byn Sant Elm som ligger vid ”vägens slut” i sydvästra hörnet av Mallorca.

Nu i mitten av oktober börjar vädret bli bra för vandringar. Cirka 25 grader och sol. Perfekt! Eller ja, kanske lite för varmt fortfarande…

Vandringen upp till klosterruinen är första (eller sista beroende på hur man ser det) på vandringsleden GR221 (ja den har vi skrivit om många gånger…). Ingen officiell skyltning om rätta vägen tyvärr, troligen för att det är delvis privat mark som passeras. Speciellt tveksam blir man när det lutar kraftigt uppför och man inte vet om man behöver gå tillbaka.

Steniga stigar slingrar upp för berget.

Men, Camilla har dock gått här med skolbarn och guide, så jag var inte bekymrad 🙂

Utsikten havet och ön Dragonera är fantastisk. Ja, kanske ser ön ut som en drake som namnet antyder, eller kanske inte.

Efter knappt 4 km uppför och lite nedför är man framme vid La Trapa. Cirka 360 meter över havet på högsta punkten och en del enklare klättring på sina ställen.

Klosterruinen håller på att renoveras för att bli ett övernattningsställe. Terrasserna för odling på denna torra plats visar att det nog inte var så enkelt att leva här tidigare. Klostret grundades för 200 år sedan av Trapistmunkar.

På muren längst ut såg det inbjudande ut att sitta och ha picknick, men det fick räcka med en bild och sedan kändes det bäst att flytta in en bit. En svagt lutande mur och 250m stup bakom kändes inte OK för min del.

Klosterbesök och vandring i Lluc

Oj! Här har jag varit lite slarvig och glömt publicera ett gammalt inlägg… Jag trycker på publicera nu och låtsas som det är december 2017  igen!

I norra delen av Tramuntanabergen ligger klostret Lluc. Vi har passerat förbi här tidigare, men då bara sett en enorm parkering och tänkt att det verkar vara ett populärt ställe. Nu var det dags att utforska detta närmare.

Klostret grundades på 1200-talet, men området lär ha varit en helig plats sedan mycket långt tillbaka. Lluc är nuförtiden museum, restauranger och hotell där man kan bo i de gamla klostercellerna.

Numera alltså hotell, restauranger (förstås) och ett museum.

Vandringen var vårt egentliga mål med turen och som vanligt handlade det om en del av vandringsleden GR221, som vi har betat av andra delar av tidigare. 

Vi siktade norrut från Lluc i riktning mot Pollença. På vägen passeras Refugi son Amer, ett vandrarhem och restaurang i en gammal gård.

Turen slingrar sig upp emot en utsiktspunkt där klostret går att beskåda.

Vacker utsikt och en perfekt plats för en pick-nick under ett “slangbellaträd” 🙂 .

Cala Marmols

Mallorcas stränder bedöms hela tiden i allehanda bästa…-listor. I kategorin hemliga paradisstränder finns Cala Marmols på sydöstra hörnet av ön. Hemlig har den blivit för att det krävs en rejäl vandring längs havet för att ta sig dit. Närmaste vägen kräver att man går över privat mark och det var ju inte någon bra idé tyckte vi.

Vandringen startade vid fyren Ses Salines på Mallorcas sydligaste punkt.

Vid horisonten söderut syns ön Cabrera, som räknas som den femte av de Baleariska öarna.

En stig slingrar längs klipporna, med en utsikt som det inte är något fel på.

På en del ställen stupar det brant ner i havet. Svindel är till för att försöka övervinnas…

En dryg halvmils vandring krävs innan man är framme vid Cala Marmols. Bara runt sista hörnet och så… Visst är det värt mödan att ta sig hit! En liten strand i en liten bergsskreva, men vilken utsikt och vilket vatten!

En del enklare klättring krävdes för att ta sig ner till vattnet.

Tyvärr är det lite tidigt på badsäsongen än. 19 grader i vattnet är lagom för att blöta tårna, inget mer 🙂 .

En del spanjorer verkade ha tagit sig dit en annan, lättare(?) väg. Kanske de känner markägaren, eller helt enkelt testar ändå?

 

Jag kan helt klart konstatera att stränder och natur som denna hade jag inte sett framför mig innan vi flyttade hit.

Sa Dragonera

Drakön, inte för att här finns några drakar utan för att någon tyckt att silhuetten av ön påminde om en drake. Personligen tycker jag nog att Ödleön vore ett bättre namn, förklaring kommer snart!

Sa Dragonera var dagens utflyktsmål, en obebodd liten ö (mindre än 3 kvadratkilometer) belägen väster om Mallorca. Hela ön är ett naturreservat.

Här finns några väl markerade vandringsleder och en jevvvla massa ödlor…

 

Skylten säger att man inte får mata ödlorna. Hade varit bättre med en skylt som talade om för ödlorna att de inte fick stjäla folks picknick! Kanske kör de LCHF för vitlöksost och tomater gick bra, men brödet ratade de!

Enklast tar man sig till Sa Dragonera med båt från St Elm, det tar ca 15 minuter och kostar €13 tur och retur. Är man fågelintresserad åker man lämpligen hit på hösten då många arter mellanlandar här på väg mot varmare breddgrader. Idag mest fiskmåsar.

Utöver tre moderna fyrar och ett kloster byggt av några franska munkar finns här även ett par vakttorn som användes flitigt för att se till så att inte några galna pirater skulle ta sig iland!
En mycket trevlig dagsutflykt. 

 

Sa Foradada – en halvö med hål i

På Mallorcas nordvästkust ligger en halvö med ett hål igenom. Sa Foradada heter halvön, som helt logiskt betyder ”hålet” på mallorquín. Halvön var målet för en liten lördagsvandring hade vi tänkt. Det till synes lilla hålet i klippan är tydligen 18 m i diameter!

Området tillhör gården Son Morroig, som byggdes av ärkehertigen Ludwig Salvador från Florens. Han besökte Mallorca i mitten av 1800-talet och bestämde sig för att köpa upp mark och bygga hus med utsikt över havet och Sa Foradada.

En liten rotunda byggd av marmor från Florens pryder husets lilla trädgård.

Men, nu var det egentligen vandringen ner till klippan i havet som var vårt mål. Vägen dit var lätt, 3 km nedförsbacke med klippor som mer så ut som väggarna i en grotta.

Djurlivet bestod av får och några åsnor. Ett åsnemöte på den smala vägen var oundvikligt. Stup nedåt och brant uppåt, men det gick utan problem 🙂 ,en lugnare åsna kan man inte föreställa sig…

Efterhand som vi närmade oss havsnivån blev klippan med hålet allt tydligare.

Dagen innan hade det regnat rejält, så vandringsvägen var delvis skadad av diverse nya vattendrag kors och tvärs. Allt gick i alla fall utan problem tills vägen gick ut på själva halvön. Då var det stopp och hela vägen hade rasat ner mot havet.

Reparationer pågick, men det var inte läge att ta sig förbi den dagen i alla fall. Det får väl bli nästa gång.

Då var det bara att vända upp igen. 200 meters stigning, som inte var så tung som man kunde tro. Ärkehertigen hade gjort ett bra jobb när vägen anlades.

Vi satsade till och med på att ta en genväg när serpentinvägen blev för yvig, men det hade regnat och leran var hal… genvägar äro ofta senvägar eller hur man nu säger.

En juldagsvandring upp på Galatzó

Jag har under lång tid funderat på att bestiga bergstoppen Galatzó. Toppen syns väl från många platser, inklusive från Portixols strandpromenad.

2016-12-25-17-54-18

Denna juldag med sol och lagom svalt väder var det till sist dags då Linus var på julbesök och var pigg på en ”promenad” i bergen. Camilla var mer tveksam och hoppade gärna över.

Det finns flera varianter på vägar att nå toppen. Vi valde den med bäst utsikt som startar en bit utanför Estellencs på Mallorcas nordvästkust. Det är inte den enklaste vägen dock. Start på 300 meters höjd för att efter 5-6 km nå toppen på 1025 meter. En hel del uppför alltså…

2016-12-25-12-18-17

Fösta biten går genom skogen. En juldag som denna var det inte någon speciell rusning. En och annan get var det enda vi mötte.

2016-12-25-11-20-00

Fin utsikt över havet och byn Estellencs långt ner i dalen!

2016-12-25-11-27-39

På högre höjd var det slut på skog och sten var det enda som gällde. Inget som skymde den fina utsikten alltså!

2016-12-25-12-37-42

Några ställen behövdes lite klättring, men mesta delen är bara brant stig och en hel del andfåddhet som gällde.

2016-12-25-12-48-26

Väl uppe på toppen efter drygt två timmar väntade en fantastisk utsikt!

2016-12-25-13-04-47

Och, ja Palma och Portixol syntes i fjärran.

2016-12-25-13-11-372016-12-25-13-16-19

Nedför gick det fortare och vi valde en alternativ väg tillbaka till milstolpe 97 på vägen mellan Estellencs och Andratx där vi parkerat.

2016-12-25-14-22-59

Inte helt dött…

Tror bestämt att jag får komplettera det förra inlägget med lite djurbilder! När turisterna är borta dansar katterna på gatorna, hundarna motionerar och hästarna bara är…

15401033_10211048206271491_2412379384872880505_n

p1020651p1020669

 

p1020693

 

Några djur var döda, den döda fågeln är en steglits. Tack google för den upplysningen.2016-12-10-13-08-25

 

 

Såhär välkomnades man till vandringen!

p1020717