På tur i Norge

Grannlandet Norge är lätt att glömma bort som resmål. Det ligger norrut (kanske inte det man först tänker på när det gäller sommarsemester) och det är dyrt. Men, Norge är ju SÅ vackert!

På vägen gjorde vi ett stopp i Karlstad för att hälsa på vänner från Singaporetiden. Sedan körde vi vidare mot Norge genom ett folktomt Sälen.

Efter en övernattning i ett lika folktomt Trysil körde vi öde vägar mot Trondheim, med en del renar som enda trafikhinder.

Renvarning!

Trondheim är en färglad stad med massor av fina gamla träbyggnader att beskåda.

Trondheim

Efter Trondheim var det Atlantkustvägen som hägrade. Den har ibland blivit utnämnd till världens vackraste bilväg. Knappt 9 km väg som slingrar sig fram mellan öarna ute i kustbandet. Ett uselt väder gjorde kanske sträckan mer vild än vacker.

I slutet av denna häftiga väg bodde vi i en stugby vid havet i Hustad, men vädret ville inte visa sig från sin bästa sida. Eller kanske är detta typisk atlantkustväder…

Hustadvika Gjestegård

Nästa mål var ytterligare en vägsträcka som är vida känd: Trollstigen. Hårnålskurvor i massor och en fantastisk utsikt när man nått toppen.

Visst är serpentinvägar vackra!

Turen fortsatte sen över fjället, via en bilfärja över Storfjorden till Geirangerfjorden.

Geiranger lockar till sig en hel del kryssningsfartyg.

Geirangerfjorden är otroligt vacker, men byn Geiranger är mindre trevlig när röken från kryssningsfartygen ligger tung över nejden.

En Norgetur utan en stavkyrka är inte komplett. Som tur var passerade vi en i Lom.

Udda skapelser dessa gamla stavkyrkor med drakhuvuden som utsmyckning.

Sista Norgestopp var Lillehammer. Vägen dit över fjäll och genom Jontunheimens nationalpark.

Lillehammer är, precis som andra skidorter, väldigt öde och tomt på sommaren.

Lillehammer “by summer”

Det finns dock sätt att locka folk även på sommaren och Lillehammer är nu känt för downhill-cykling. Så klart vi skulle prova det! Uthyraren hade nog aldrig sett några äldre och mer oerfarna nedförsåkare. Hon påpekade att vi behövde all tänkbar skyddsutrustning och att cyklarna kostade sådär 40 000 kronor… Säkert misstänkte hon att vi skulle vara tillbaka ganska snart, men så kul det var! 6 timmar senare, hela, välbehållna och trötta var vi tillbaka.

Banorna gick mer utanför än i pisterna. Blå och röda backar fick räcka. Det var häftigt nog.
Liftåkning var nästan det svåraste. Att hinna få md cykeln när sittliften swishar förbi är inte lätt.
Hopphöjden är valbar! Eller så smiter man förbi på sidan för säkerhets skull 🙂

Fotboll à la Asien

Lite abstinent är man faktiskt på fotbollstittande. Tidsskillnaden gör att det inte är många matcher som är vettiga att se i direktsändning ifrån Europa… Så, då får man nöja sig med asiatiskt fotboll.

I år är det bättre förutsättningar är vanligt eftersom Lions XII (Singapores stora stolthet!) spelar i den malaysiska superligan i fotboll. Lejonen ligger nu 2:a i ligan! Under en kort tid på 60-talet var Singapore en delstat i Malaysia, så det är kanske inte så långsökt med ett fotbollsutbyte.

Ja, superliga låter ju bra, men kanske inte… Malaysia ligger sådär på en 150:e plats på världsrankingen och det gör Singapore också, precis efter Malta faktiskt…

Men, som ett intressant studiebesök gick vi på Lion’s match mot Selangor (en av Malaysias 13 nuvarande stater). Stadion rymmer så där en 8 000 åskådare och det var nästan fullsatt.

Vi köpte biljetter i sista minuten så det blev på ena kortsidan på en provisorisk extraläktare. Då var biljetterna lite billigare, bara 35 kr för en sittplats istället för 60 kr för fullprisbiljetter. Vi kände oss ändå lite priviligierade eftersom bara Singaporianer och PRs (Permanent Residents), som vi är, släpps in! Övriga får försöka ordna biljetter via motståndarlagets biljettkvoter…

Mycket var sig likt när det gäller fotboll, men en del är lite speciellt på dessa breddgrader:

  • Folk kommer lite när det passar dem. En del kommer flera timmar i förväg, andra kommer när matchen startat, en del sitter kvar efter matchen. Tider är inte så viktiga här…
  • Supporterhalsdukar är inte en god idé. Solfjädrar att fläkta sig med är desto vanligare.
  • Att folk skriker och räcker finger åt domare och motståndare är ju fotbollsvardag hemma, fast här känns det lite speciellt. Så brukar vi inte se Singaporianerna i vanliga fall

Lite förbudsskyltar fanns förstås också. Det verkade följas något bättre är hemma i allsvenskan… Men, jag tyckte bestämt vi hörde en trumma i alla fall 🙂

Och hur matchen gick? Ja det blev 1-1, ingen imponerande insats av hemmalaget… alla verkade nöjda i alla fall.