Iguazú = Vattenfall!

Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.

Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.

Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!

Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!

Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.

När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.

Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!

Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.

Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).
Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .

Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.

En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).

Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.

Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.

Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .

Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.

Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.

Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.

Hotellkatt och hotellhund. Jag föredrar det första alternativet.

Atacama

Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.

Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.

Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.

Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.

Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.

Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.

Dessa fantastiska vägar!
Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.

San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.

Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.

Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .

Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.

Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!

De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.

En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.

Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.

Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.

Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.

Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.

På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.

I byn kunde vi också konstatera att:

Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.

Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?

Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.

Lokalt producerad pisco, dvs druvsprit + citron, äggvita och sockerlag = Pisco Sour.

Hundstatus: väldigt högt, men de var i alla fall inte efterhängsna.

Från Palma till Bordeaux

Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.

Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.

Castell de la Suda med tillhörande katedral.
Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!

En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.

Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.

Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.

När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.

Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.

Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .

En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.

GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.

Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.

Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.

Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.

Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.

Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.

Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!

Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.

Salt d’es Freu + Caimari – vattenfall och olivfestival

Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.

Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .

Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.

Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.

Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.

Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!

Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.

Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.

Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…

Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!

Vandring från Cala Torta

På nordöstra hörnet av Mallorca ligger en av de finaste stränderna på ön. Jag tycker så på grund av att den ligger väldigt öde, inga byar eller städer i närheten. Denna obebyggda del av ön är ett naturreservat sedan 20 år tillbaka, med namnet Penisula de llevant eller östra halvön på svenska.

Detta hörn av Mallorca ligger så långt från Palma man kan komma. Sju mil fågelvägen. Det är inte någon stor ö vi bor på…

Cala Torta denna fina vinterdag med nästa 20 grader i luften!

Sträckan längs kusten här är en del av vandringsleden GR222 (en av dessa internationella vansdringsleder och denna förbinder Artà i nordöst med klostret Lluc i väster).

Som vanligt längs Mallorcas kuster så ligger vikarna (calas) tätt. Enligt utsago ska det finnas 250 stycken runt Mallorca. Vi har en del kvar att utforska än!

Vi vandrade västerut och passerade fyra calas på vägen.

Cala des Matzoc
Cala Estreta
Lätt att hitta är det på dessa vandringar längs havet. Följ vattnet helt enkelt!

Slutmålet blev vakttornet Torre d’Aubarca. Ett torn från mitten på 1700-talet som användes för att övervaka sundet mellan Mallorca och Menorca. Menorca som på den tiden var ockuperat av engelsmännen.

Tornet går att klättra upp i längs smala trappor och stegar.

Om man fortsätter vidare längs kusten och rundar udden Cap Farrutx (efter några calas till…) så hamnar man i Alcúdiabukten.

Vi valde istället att ta en picknick med fin utsikt innan det var dags att vända tillbaka.

Atacama

Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.

Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.

Nej, det är inte snö, det är salt!

Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.

Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.

Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.

Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.

De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.

Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.

Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.

På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.

Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.

Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.

Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.

Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.

Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.

San Pedro i coronatider…

I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.

I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän. 
I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här! 

Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…

Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker! 

Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!

Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui. 

San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu!
Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!

På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!

Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!

Salthalten kan vara upp till 28 procent!
En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!

 

Mot havet och Mejillones!

Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.

Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .

Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.

Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…

Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.

Staden började byggas i början av 1800-talet för att här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.

Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.

Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!

Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).

Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.

Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.

Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).

Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.

Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.

Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.

Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.

Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.

Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.

Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!

Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.

Nästa stopp: San Pedro de Atacama.

På tur i Norge

Grannlandet Norge är lätt att glömma bort som resmål. Det ligger norrut (kanske inte det man först tänker på när det gäller sommarsemester) och det är dyrt. Men, Norge är ju SÅ vackert!

På vägen gjorde vi ett stopp i Karlstad för att hälsa på vänner från Singaporetiden. Sedan körde vi vidare mot Norge genom ett folktomt Sälen.

Efter en övernattning i ett lika folktomt Trysil körde vi öde vägar mot Trondheim, med en del renar som enda trafikhinder.

Renvarning!

Trondheim är en färglad stad med massor av fina gamla träbyggnader att beskåda.

Trondheim

Efter Trondheim var det Atlantkustvägen som hägrade. Den har ibland blivit utnämnd till världens vackraste bilväg. Knappt 9 km väg som slingrar sig fram mellan öarna ute i kustbandet. Ett uselt väder gjorde kanske sträckan mer vild än vacker.

I slutet av denna häftiga väg bodde vi i en stugby vid havet i Hustad, men vädret ville inte visa sig från sin bästa sida. Eller kanske är detta typisk atlantkustväder…

Hustadvika Gjestegård

Nästa mål var ytterligare en vägsträcka som är vida känd: Trollstigen. Hårnålskurvor i massor och en fantastisk utsikt när man nått toppen.

Visst är serpentinvägar vackra!

Turen fortsatte sen över fjället, via en bilfärja över Storfjorden till Geirangerfjorden.

Geiranger lockar till sig en hel del kryssningsfartyg.

Geirangerfjorden är otroligt vacker, men byn Geiranger är mindre trevlig när röken från kryssningsfartygen ligger tung över nejden.

En Norgetur utan en stavkyrka är inte komplett. Som tur var passerade vi en i Lom.

Udda skapelser dessa gamla stavkyrkor med drakhuvuden som utsmyckning.

Sista Norgestopp var Lillehammer. Vägen dit över fjäll och genom Jontunheimens nationalpark.

Lillehammer är, precis som andra skidorter, väldigt öde och tomt på sommaren.

Lillehammer ”by summer”

Det finns dock sätt att locka folk även på sommaren och Lillehammer är nu känt för downhill-cykling. Så klart vi skulle prova det! Uthyraren hade nog aldrig sett några äldre och mer oerfarna nedförsåkare. Hon påpekade att vi behövde all tänkbar skyddsutrustning och att cyklarna kostade sådär 40 000 kronor… Säkert misstänkte hon att vi skulle vara tillbaka ganska snart, men så kul det var! 6 timmar senare, hela, välbehållna och trötta var vi tillbaka.

Banorna gick mer utanför än i pisterna. Blå och röda backar fick räcka. Det var häftigt nog.
Liftåkning var nästan det svåraste. Att hinna få md cykeln när sittliften swishar förbi är inte lätt.
Hopphöjden är valbar! Eller så smiter man förbi på sidan för säkerhets skull 🙂

Verifierad av MonsterInsights