Charmiga stadsdelar – Sida 3 – Res med Lundbergs

Palmas gamla stad – Dags för fjärdedel nummer 3!

Nu var det väldigt länge sedan Palmas gamla stad fick någon uppmärksamhet i denna blogg. Därför är det dags för några till av de 13 stadskärnedelarna igen. Det handlar om västra delarna: La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau. Tre till antalet och ganska små.

Utsikt över La Lonja från den gamla stadsmuren.

När det gäller Palma gör verligen ”gamla staden” skäl för namnet. Staden grundades av romarna 123 f.kr! Det finns en del lämningar från romartiden och en del från Arabiska, eller Moriska tiden runt 1000-talet, men de flesta är från den kristna tiden från 1200-talet och framåt.

I väster är floden Sa Riera en tydlig gräns.

I andra änden av de västra stadskärnedelarna är gränsen Passeig del Born, här i fin julbeklädnad.

I sydvästhörnet av gamla staden är en del av stadsmuren bevarad och Es Baluard, ett konstmuseum är byggt med delar av en gammal bastion och med stadsmuren som grund. Konstverk såväl ute som inne och ibland med ett budskap som inte är helt enkelt att förstå, som till exempel dessa stenrader…

Konstverken fortsätter utanför konsthallen och en bit in i bebyggelsen. På torget Plaça de la Porta de Santa Catalina finns ett udda kyrkkonstverk. En skapelse av Denis Oppenheim med namnet Device to Root out Evil. Detta är en av några kopior som finns runt om i världen.

Ett annat litet torg i närheten har fått ett stenägg sig tilldelat.

Med fasad ut mot havet ligger byggnaden La Lonja från 1400-talet. Det var handelsmännens högkvarter och fungerade bland annat som en sorts börshus. Nuförtiden används det för en och annan konstutställning. Med tema ljus och speglar till exempel.

Granne med La Lonja ligger Consulado de Mar (”havskonsulatet”) som på medeltiden skötte handeln med sjöfarare.

Inne bland La Lonjas vindlande smala gränder finns ett antal restauranger och barer.

Många med ganska oansenliga fasader, men desto mer på insidan. Bar Dia är en klassisk spansk bar med en tapasdisk där man sitter på bartolar och pekar ut något gott att tugga på till en caña eller copa (öl eller vin!).

Den mest överdådiga av dem alla var Abaco, som numera har stängt. Vakter motade bort alla som försökte kika in eller ta ett foto. Väl inne med en drink i handen var det OK att fotografera.

Ett lite udda torg i La Lonja, som vi tycker speciellt bra om är Plaça de la Drassana. Här finns flera restauranger och barer med väldigt skiftande profil.

Ett ställe av det lite ”finare” slaget, Sadrassana, var inspelningsplats för BBC-serien The Night Manager. Jag studerade vad som hände under en halvtimme eller så och kunde konstatera att de är mycket dödtid och väntan som gäller vid filminspelningar.

Då är det bara 2/13-delar av den fina gamla staden kvar att avhandla, men det är inte vilka delar som helst utan området vid katedralen och rådhuset. Vi får se när det blir!

Kapstaden

Efter långt funderande blev det till sist dags att prova på Sydafrika! De flesta som varit där har varit väldigt nöjda, så varför inte? Första stopp var Kapstaden under ett par dagar.

Staden känns väldigt uppdelad för en turist. Området kring Long street (huvudgata i centrala Kapstaden), som vi bodde intill hade fokus på nattliv med barer, udda butiker och restauranger med afrikanskt tema.

Många fina gamla hus med typiska ”snidade” järnbalkonger.

Här kämpade vi mot juldagarnas fåtaliga öppettider för att hitta någon trevlig restaurang. Till sist lyckades vi i alla fall få bord på den riktigt trevliga Mama Afrika. Ett mycket bra ställe för mat med lite lokal stil.

En bit utanför centrum i den gamla hamnen finns ”den andra delen” av Kapstaden.

Waterfront är en ny stadsdel helt enligt senaste mode för en gammal hamn, med kanaler, flotta lägenheter, hotell, köpcentra och massor av restauranger.

Här fullkomligt myllrar det av turister (kanske för att det inte är öppet någon annastans i staden en helgdag…). Vill man se annat än turister kan man alltid sälskåda i hamnbassängerna. För att säkert få se dem över ytan har en egen rastplats ordnats där de lätt kan beskådas. Nej, den är inte död, bara trött.

Ett absolut måste i Kapstaden är Taffelberget. Detta platta berg, ca 1000 meter högt, syns från de flesta ställen i staden och ska helst vara med som en kuliss på ett bra foto 🙂 . Mer, eller mindre tillrättalagt och med mer eller mindre moln på toppen.

Upp till toppen tar man sig med linbana. Det är lämpligt att ha flera dagar att välja på för ett besök eftersom det ofta ”fastnar” en molnmössa på toppen. Vi lyckades inte så väl, så det blev en del dimmiga bilder från den lilla promenaden och på Dassies, eller klippgrävlingar på svenska, som det kryllade av och som gärna visade upp sig.

Längs kusten nedanför Taffelberget finns flera vackra förorter med fina stränder. Vi besökte Camps Bay med en hel del turister och julbadande kapstadsbor.

En annan del av Kapstaden, med ett annorlunda förflutet är Bokaap.

Ett antal kvarter med låga färgglada hus klättrar uppför slänten på Signal Hill. Husen började byggas i slutet på 1700-talet som hyresbostäder till slavar som främst kom från Malaysia. Då var kapprovinsen en holländsk koloni och husen kallades ”huurhuisjes” (visst är det lätt att förstå holländska ibland 🙂 ). Husen var då alla vita. En bit in på 1800-talet frigavs slavar, som då kunde köpa husen istället. För att markera friheten målades husen i alla möjliga färger och så är det än idag.

En väldigt charmig stadsdel! Trist för de som bor där att det blir en turistattraktion av deras bostäder…

Som vanligt i storstäder letar jag efter områden med ett skamfilat förflutet, som har börjat att leva upp och bli tillgängliga för fler med caféer, barer, gatukonst, udda butiker osv. Jag hade förstått att Woodstock, som ligger en bit från centrum, skulle kunna var ett perfekt ställe att besöka. Men, säkerhet är viktigt att tänka på i Sydafrika tyvärr, så vi frågade om det var OK att promenera dit på dagtid. Dessvärre blev svaret att det inte var att rekommendera och det var inte för risken att bli överfallen av lejon…

Ta en taxi var förslaget. Synd. Det är inte samma sak. Lösningen blev att vi körde dit när vi kom tillbaka till Kapstaden en vecka senare med hyrbil.

Ja, det var kanske inte bästa området att gå omkring i. Risker är svåra att bedöma.

En hel del fin gatukonst finns här och en del spännande restauranger och bryggeripubar, men det blev bara en runda i bil denna gång. Det blir säker ett väldigt trevligt område med tiden.

Skillnaden mellan välbärgade områden i Kapsstaden och vad som nog får kallas som slumområden är enorm. I förorterna finns stora områden som har skapats för att alla ska få någonstans att bo med en viss grundstandard. Det finns tillgång till el, vatten, toaletter till i stort sett alla. Nej, vi besökte inte någon sådan stadsdel på allvar. Det blev en del vyer på avstånd. Dessa stadsdelar kan vara enorma, som till exempel Khayelitsha med 400 000 invånare, som ligger öster om Kapstaden.

Längre ut på landet var det mer luftigt mellan husen.

Det lär finnas guidade turer i slummen, men det skulle kännas väldigt underligt…

Kort sagt är kontrasterna stora i Kapstaden och det kändes som om ett mellanting mellan lyx och slum saknades.

County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.

Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde på 90-talet och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

Men, tiden går och det var länge sedan Lovisa lärde sig att cykla just här 1994, då 3 år gammal.

Är man tillräckligt envis är allt möjligt!

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

Teneriffa

Vecka 9 = sportlov och vi styrde kosan mot Teneriffa. Så himla sportigt blev det dock inte… Vädret visade sig nämligen inte från sin bästa sida, om man inte gillar storm och regn då förstås!

Vi startade med tre nätter i staden San Cristobal La Laguna, en studentstad i nära anslutning till öns huvudstad Santa Cruz. La Laguna är en mysig stad, med ett fint historiskt centrum med hus i kolonialstil, som finns med på Unescos:s världsarvslista (jag börjar tro att David väljer resor utifrån dessa världsarv).

Nu är jag väl inte den som får gåshud av vacker arkitektur direkt, men det blev många härliga promenader i denna vackra stadskärna, både med och utan paraply!

Växter på tak fångade visst mitt intresse!

En dag spatserade vi ca 30 000 steg (det mesta i nedförsbacke) och hamnade då i Santa Cruz. Där åt vi lunch, fikade, tog en öl, ja sådant som vi gör när vi är ute och går! Jag kan också ha tillbringat ohemult mycket tid i butiken Ale-Hop, för att titta på och kanske köpa småprylar som jag ”villhövde”!

Vi vill alltid se oss omkring så mycket det bara går så en dag tog vi bussen till Punta del Hidalgo, gick till byn Bajamar, lunchade och hann med en buss tillbaka till La Laguna precis innan ett nytt regnväder drog in!

Ett kort stopp i El Reval – Barcelona

Ska man hitta billiga flygbiljetter på vintern till Mallorca så får man räkna med ett stopp på ett eller annat ställe i Europa. Ibland bara kort och tråkigt, men om det är ett längre uppehåll kan man göra något vettigt av det.

Jag känner igen mig lite grann i texten på skylten. Toda la vida buscandole – Hela livet sökande efter det.

Ett stopp i Barcelona på 4 timmar var perfekt för en lunch och en promenad i något nytt spännande område. Valet föll på El Reval som är ett område mitt i centrum mellan de båda torgen Plaza España och Plaza Catanunya, fast inte längs de vanliga promenadstråken och inte så turistigt. Anledningen är nog områdets rykte, i alla fall hittills. För några decennier sedan var det ett område att undvika på grund av prostitution, brottslighet och allmän otrygghet.

En hel del lär ha hänt de senaste åren. Området ska ha ”rensats upp”, hur nu det går till, första gången inför OS i Barcelona 1992. Idag ett multikulturellt område med konstmuseum, udda butiker, caféer och barer och sist men inte minst veggierestauranger, vilket passar mig bra.

Jag testade Fax&Kale med mängder av nyttiga mackor och fruktdrinkar. Lite hipsterstämning över det hela men inte många spanjorer…

Mitt i allt ligger det moderna bygget som rymmer MACBA (en katalansk förkortning av Barcelonas muséum för nutida konst).

Gatukonst finns det gott om. Tyvärr nedklottrad av någon som inte har samma talang verkar det som.

El Raval har sin egen Rambla med många uteserveringar. Tyvärr inte öppna så tidigt på dagen som detta var (kl 12 alltså).

Här på Ramblan finns också Boteros något välnärda katt.

Annars är El Reval fullt av smala gränder och smala hus, med massor av mångkulturella butiker av alla de slag.

Marknaden med stort M

Jag ÄLSKAR marknader, så tre dagar i Medinan i Marrakech satt som handen i handsken! Innanför den nästan två mil långa ringmuren känns det lite som att tiden stått stilla. Delvis är utbudet anpassad till turismen, förstås, men framförallt känns det som en marknad för lokalbefolkningen! Souken är som en gigantisk labyrint, där det inte ens är lönt att försöka lära sig att hitta. Vi var lika glada varje gång vi hittade hem till vårt ”hotell”, Riad Ecila, som låg mitt i smeten!Så många vindlande gångar, så mycket folk, så mycket fina saker, tusentals affärer/marknadsstånd, så skön stämning. Synd att jag är en sådan mes när det kommer till att pruta! För här kan man verkligen köpa allt och lite till!

David njuter kanske inte lika mycket av marknader som jag gör, så han fick roa sig med att tänka på att hela medinan och det stora torget, Jemaa El-Fna, numera finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här kan man shoppa, äta, få en tand utdragen, få hennatatueringar eller bara njuta av allmänt kaos. Tyvärr kan man även titta på ormtjusare och fotas med apor. Seriöst, vem vill betala för detta djurplågeri?
När mörkret faller byter torget skepnad och blir till en gigantisk matmarknad med små rykande matstånd. Vi valde tagine, kyckling och couscous. Kokta fårhuvuden och grillade hjärnor kändes inte lika lockande… När man känner för en liten paus från marknadskaoset kan man leta upp en riad med servering på taket och sätta sig och njuta av en kall öl. Nej, det kan man ju inte. Men väl ett sött mintte. Eller en god fruktjuice. Vid hunger finns det alltid en restaurang inom räckhåll och alla verkar de servera den traditionella rätten tagine!

Men, att bara strosa omkring planlöst funkar det med!

Hong Kong

Efter 33 år för min del var det dags för ett återbesök i Hong Kong. På den tiden ett brittiskt territorium och nu en del av Kina, men med en del särbehandling. Just denna behandling verkar ha betytt att förändringen inte är så stor. Mest påtagliga skillnaderna är alla stora shoppingcentra och finansskyskrapor som har nått nya höjder.

Man ser lätt utvecklingen om man jämför med en 33 år gammal bild! Skyskrapor för 80-talet ser ut som lilleputtar i jämförelse…

Stora köpcentra kan ha sina fördelar. Så här i Hong Kongs sommarhetta kan man svalka sig samtidigt som man tar sig fram genom staden. Men, det krävs bra inomhuskartor för att inte villa bort sig… Ska man till en speciell butik eller utgång så krävs tålamod.

Matställen finns det gott om och maten är verkligen god. Populära ställen får man köa in till.

Vill man inte det så kan man alltid välja en gaturestaurang och sitta på upp-och-nervända tunnor.

Som vanligt i storstäder letar vi efter charmiga stadsdelar där nya människor, barer, caféer och udda butiker flyttar in i gamla områden. I HK är det framförallt söder om Hollywood road, SoHo, på Hong Kong-ön som gäller.

Området ligger i sluttningen mot Victoriaberget och är därför lite jobbigt att ta sig till. I början på 90-talet ordnade man därför ett rullband så att man kan ta sig upp lite lättare. Central-Mid-Levels Escalators som den kallas för går nedåt på morgonen för dem som ska till jobbet och sedan går den uppför resten av dagen!

De nya barerna och butikerna avviker en hel del från den gamla bebyggelsen.

Lite charmigt med trottoarstolarna, som gjorda för kvarterets stammisar. Tomt denna heta eftermiddag dock.

Här ligger också Man Mo templet ägnat åt krigets och litteraturens gudar enligt kinesisk religion.

Rökelse verkar vara en viktig företeelse. Gigantiska rökelsespiraler täckte taket. Dimman låg tjock och tät.

Ett annat sätt att ta sig runt på Hong Kong-ön är att åka med två-vånings-spårvagnarna med smeknamnet Ding Ding. Tät trafik och mycket folk. En blandning av gammal tradition och effektivt transportmedel.

Mellan HK-ön och fastlandet Kowloon kan man ta de gamla Star Ferries båtarna. Det känns verkligen som tiden stått stilla! 33 år mellan dessa bilderna:

Det kändes nästan som samme man står kvar och funderar på livet! En ny rad har skrivits till på skylten så att man ska veta mer precis var man hamnar på HK-ön! Priset verkar också stått stilla. 2,30 kr för en enkel tur. Vill man lyxa till det kan man åka på övre däck ock då betala hela 2,70 kr!
Gatumarknader är populärt. Hela gator stängs av och butikerna breder ut sig.

De säljer verkligen allt mellan himmel och jord! Ofta billiga ”nödvändigheter”, men ibland mer antika eller kitschiga saker.

Våra 4 dagar i HK blev inte riktigt som vi tänkte. Vädret var inte helt normalt. Först den varmaste dagen på över hundra år. 37 grader och grymt fuktigt. Ångbastukänsla… Plus smog över stan och varningar för ohälsosam luft. Ingen bra utsikt från toppen av Victoria peak (550 meter högt).

Men, sedan drog tyfonen Hato förbi och rensade luften rejält!

HK har ett välorganiserat system för tyfonvarningar. Nuförtiden via en app, men också genom att sätta upp skyltar i stan så att ingen missar vad som håller på att hända. Redan dagen innan varnas för nivå 3/10, vilket betyder ”var beredd”. Sedan är nästa nivå 8/10. Då stänger alla skolor och allmänna kommunikationer och 7 miljoner människor rekommenderas att stanna inomhus. Hato uppgraderades sedan till 10/10, högsta varningsnivån alltså. Det har bara hänt tre gånger sedan 80-talet.

Vi klarade oss bra där vi bodde på 6:e våningen omgivna av 30-våningshus. En hel dag var allt stängt och nästan ingen var utomhus. Efter det värsta var över kunde man vandra omkring på folktomma gator och konstatera att centrala HK ändå hade klarat sig ganska bra.

Kraków

Kraków är en stad vi länge tänkt besöka och nu fanns det ett bra skäl att slå till; Cyrielle arbetar där under några månader och Linus spenderade några veckor där också.

Att Kraków är en fin gammal stad som klarat andra världskriget relativt bra var väl det vi kände till på förhand. Väl på plats visade det sig vara helt rätt. En universitetsstad med allt vad det för med sig. Massor med barer, restauranger och caféer.

Det enorma torget Rynek Główny är kantat av uteserveringar och kyrkor. Det är bland Europas största torg och känns aningen överdimensionerat för dagens torgaktiviteter. Här en liten hörna av det:

Mitt på torget ligger de gamla klädeshallarna, som idag mer fungerar som souvenirhallar.

Hästtransporter för turister finns i mängder. Här verkar det ha gått inflation i utsmyckning.

Om det är många turister i staden, så är det desto fler duvor. Ingen tycks störa sig på dem, snarare matas de rikligt och de verkar trivas väldigt bra…

Gamla stan, Stare Miasto, med alla sina gränder, restauranger och caféer är ett Unesco världsarv sedan långt tillbaka på grund av alla bevarade historiska byggnader, som ofta är ett café eller en bar.

Det gäller att vara annorlunda om en restaurang ska synas i mängden… Ja, det är en sillrestaurang 🙂 :

I mer eller mindre varje gathörn finns det en Pretzel-försäljare. Dessa brödkringlor måste konsumeras i mängder i denna stad. Pretzel är nog också duvornas huvudsakliga föda…

Utanför gamla staden är det mer en sliten charm som gäller.

På promenadavstånd söder om centrum ligger de gamla judiska kvarteren, Kazimierz. När tyskarna ockuperade Polen under andra världskriget deporterades judarna härifrån till ett getto i närheten.

Nu är Kazimierz mer känt för sitt nattliv med otaliga restauranger och barer.

Många med israelisk mat, som restaurang Hamsa. Gott!

På söndagar är det loppmarknad i Hala Targowa. Mest gamla bruksprylar och inte så spännande enligt Camilla.

Ett restaurangområde som Linus och Cyrielle hade hittat i deras del av staden är verkligen värt ett besök. Det verkar inte ha fått ett eget namn, men ligger i kvarteret Dolne Młyny. Ja, polska namn är inte så lätta att ta till sig som icke-polsktalande…

Ytterligare ett världsarv ligger ett par mil utanför centrum och en bit ner i marken. Saltgruvan i Wieliczka började användas på 1200-talet och det pågick ända till slutet av 1900-talet. Av de 30 mil tunnlar som grävts kan man besöka en liten del. En rundvandring på flera kilometer, drygt 60 meter under marken genom gruvgångar, kapell och kyrkor. Konstverk, skulpturer och takkronor, allt gjort av salt förstås! Tyvärr är det inte vitt salt utan brunt… Det räcker tydligen med någon liten procent av någon annan mineral i saltet för att ändra den vita färgen.