Midsommaren i år firade vi med en övernattning i Cala Figuera på Mallorcas östkust.
En liten fiskeby som inte helt har omvandlats till turistort. Inte för att här inte är otroligt vacker utan troligen för att det inte finns någon strand i närheten. Branta klippor omger den långa skyddade viken som passar bäst som en fiskebåts- och småbåtshamn.
700 invånare bor det i byn och det finns en del hotell trots bristen på strand. Som alternativ till bad så tog vi en promenad till den gamla fyren Torre d’en Beu. Inte läge för långa promenader så här när sommaren börjat på allvar. Det blir för svettigt helt enkelt.
En inte så charmig radaranläggning har blivit granne med den gamla fyren…
Vi bodde på hotell Rocamar, ett enkelt men fint hotell med fantastisk utsikt!
Marken kring hotellen på udden har ”slitits ner” lite, men håller väl några hundra år till kan man tänka.
De flesta av byns restauranger ligger på rad längs en gågatestump i viken. En helt sill- och snapsfri midsommar blev det på Pizzeria Es Port. Lite underligt med ”pizzeria” i namnet när det mer var fisk som var paradrätter, som sig bör i en fiskeby!
Byns biergarten har sett sina bästa dagar och är numera helt enkelt en ”garten”.
Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.
Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.
Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.
Ingen turiststress här inte!
Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..
Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.
Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.
När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .
Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).
S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.
Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.
I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.
En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.
Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.
Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!
Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta! Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.
Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.
En långhelg så här på hösten är inte så vanligt i den spanska kalendern, men detta år inföll Spaniens nationaldag på en måndag så en långhelg blev det.
Några längre resor rekommenderas ju inte i dessa pandemitider, så vi valde att leta upp något ställe på denna lilla ö som vi inte hade så god koll på och boka en hotellnatt. Valet föll på ett litet samhälle på Mallorcas sydösthörn, Colònia de Sant Jordi.
Ett kort besök här för några år sedan handlade om att ta båten ut till ön Cabrera och inget mer. Alltså tänkte vi att det säkert finns mer att upptäcka här, speciellt när de större turistskarorna har lämnat ön.
Colònia de Sant Jordi är mest känt för de fina stränderna och för saltutvinning i lagunerna i princip mitt i staden.
Från början har det varit en liten fiskeby, men saltutvinningen var förr i tiden mycket viktigt. Romarna utvann salt här redan för 2000 år sedan och före dem fenicierna ytterligare 500 år tidigare. Salt utvinns förtfarande i hyfsat stor skala i saltlagunerna. Inte någon verksamhet så här en långhelg, men en hel del på lager finns det efter en lång sommar med bra avdunstning.
Vi startade med en promenad längs stränderna österut. Nästan helt öde i dessa tider, men också för att det inte går att ta sig ut till stränderna och vikarna här mer än till fots.
På denna sida staden är stranden Platja des Dolç mest känd. En lite mindre variant av mycket populäta Es Trenc-stranden som ligger väster om staden.
Båthus och kanske fd fiskarbostad mitt på stranden och mitt bland sjögräset…Platja des Carbó, ytterligare en bit från staden.
Även mitt i staden finns en fin strand, bemannad med två badvakter som inte hade mycket att göra så här års och i dessa turistfria tider. Inget bad blev det. Liiite kyligt tyckte vi. 23-24 grader i luften och lika mycket i vattnet.
Runt hela staden går en fin strandpromenad som ringlar fram längs vikar och uddar.
En fyr pryder sin plats, med fin utsikt mot Cabrera, den så kallade femte Baleariska ön.
Vårt lilla hostel, Colonial, kan verkligen rekommenderas. Ligger vid ena änden av stadens ”gågata” (fast det är OK att köra där, bara lite försiktigare…).
Inget folkvimmel direkt på huvudgatan, men det är ju precis som det ska i coronatider.
Ena halvan av staden är turistkvarter med en del större anläggningar. Här var det helt öde och stängt. En lite tragisk känsla även om det är ganska skönt att slippa massturismen som ser ungefär likadan ut i hela världen.
Restaurang-, bar- och souvenirbutiksgatan. Här är det nog full ruljans ett normalt år.
Resten av staden är som vilken liten stad som helst på Mallorca med många små barer, caféer och restauranger. Nu mest besökta av lokalbefolkningen (spanjorer och bofasta engelsmän och tyskar).
Pa Amb Oli har blivit en favorit. Oljeindränkt bröd med pålägg efter smak.Pilgrimsmussla på restaurangen 5Illes, kan rekommenderas enligt Camilla.
En fördel med minisemester med övernattning är solnedgångar och soluppgångar från andra viklar än från vårt El Molinar!
Soluppgångar sköter Camilla, som är uppe i ottan och promenerar!
Efter Asturien passade vi på att ta en tur till Bordeaux för att besöka Linus och Cyrielle i deras nya lägenhet.
Vi gjorde en utflykt till Atlantkusten och landtungan Cap Ferret. Ett välmående litet samhälle med mycket charm och många ostron! I havsviken Bassin d’Arcachon odlas det mängder av ostron och Cap Ferret är fylld av provsmakningsställen för ostron och en del andra skaldjur.
Ostronsorteringsverkstad och ostronodlingsnät.
Stor skillnad i tidvatten är viktigt för ostronodling, så Atlantkusten passar utmärkt. Ostronen tränas då i att öppna och stänga skalet när de är under respektive över vattenytan, vilket ger spänstiga ostron att äta!
Vid strandkanten ligger hela kvarter med gamla fiskestugor som nu blivit populära för dem som vill leva ett lite bohemiskt semesterliv.
Camilla hade en önskan att bli en van ostronätare och Cap Ferret är perfekta stället för att bli just det!
Ostron, räkor, Bulot (Valthornssnäcka), paté, lite medhavt tilltugg och vitt vin! En ostronspecialist (Cyrielle) och en försiktig ostronätare (Linus).
Tack Cyrielle för en fin ostronguidning!
Det blev också en cykeltur runt i Bordeaux för att upptäcka lite av den ”högra stranden” av Garonne-floden. En del av Bordeaux som är på uppgång.
Över bron Pont de Pierre mot ”andra sidan av Bordeaux”.
Här finns bland annat Darwin-området i stadsdelen La Bastide.
Gamla militärbaracker har omvandlats till ett kulturcentrum med konst, skatepark, butiker och restauranger.
Även gatukonsten hänger med i ”det nya normala” efter Covid-utbrottet.
Vi tillbringade också en stund på Linus och Cyrielles balkong, med solnedgång över Bordeaux-kommunen Mérignac.
Efter Bordeaux styrde vi mot Barcelona för att ta färjan till Palma. På vägen gjorde vi ett stopp i den fina lilla byn Tarascon-sur-Ariège i Pyrenéerna.
En medeltida del av byn med gammal bebyggelse och rester av stadsmur ligger på en höjd. Nyare delar av byn ligger längs floden Ariège.
Vandring verkar var den vanligaste anledningen att komma hit. Det kanske det kan bli en annan gång 🙂 .
Hur vackert som helst längs floden Ariège!
Sista dagen på vår tur gick genom Katalonien, som tyvärr har ökande Corona-virusspridning, vilket gjorde att vi undvek stopp på vägen till färjan från Barcelona. Efter en natt på båten kom vi tillbaka till Palma i soluppgången.
Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.
En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.
En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.
En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.
Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.
En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!
Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust. Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.
Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.
En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!
Många akveduktbilder blev det!
Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.
Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.
Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.
Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .
Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.
Söker man på Petra så dyker framförallt ett av världens 7 underverk upp. Men, nu handlar det om en tur på Mallorca till byn Petra. Som så många andra små samhällen på ön är det en egen kommun med knappt 3000 invånare.
Byn liknar många andra och det är svårt att minnas vilken som är vilken efter våra besök i säkert ett 20-tal små samhällen. Hus byggda av lokal sandsten är det som gäller. Det är väldigt sällan som fasaderna är målade.
Flera fina stenbelagda gator finns det i Petra, inte bara den vanliga asfalten med smala trottoarer.
Torget, eller torgen som det faktiskt är, är fulla med caféer och uteserveringar. Ganska folktomt så här mitt på dagen.
Mallorcas speciella Pa amb oli fick det bli på ett av alla torgkaféerna.
En sak är i alla fall unik med Petra och som gör att det kommer en del turister hit. En man vid namn Junípero Serra föddes här för drygt 300 år sedan. Han var franciskanermunk och grundade ett antal missionärsstationer i Kalifornien, från San Diego och Los Angeles till San Fransisco. Därför räknas han som Kaliforniens grundare.
I Petra finns ett litet museum i kvarteret där han växte upp. Stängt dock så här i Corona-tider.
En minnestavla över vad som var Junípero Serras födelseplats.
Junípero Serra är en historisk person som jag inte hade en aning om förrän jag läste på en del om Petra. Kanske inte den mest kände nu förtiden, men för 300 år sedan var han säkert Petras och Mallorcas mest kände och bereste person. Han uppmärksammades också för några år sedan då han blev helgonförklarad av påven 2015.
Det är en underlig slump att han nu plötsligt är med i all världens tidningar. Han har blivit en symbol för rasism och flera statyer av honom har rivits eller skändats först i San Fransisco, men nu också i Palma.
Junípers staty utanför Basilica San Francisco i Palma har också blivit skändad. Den står i alla fall kvar och har inte rivits som några av hans statyer i Kalifornien.
Jag har förstått det som att demonstranterna i USA anser att Amerikas urbefolkning hanterades grymt när kristendomen skulle spridas och därför ska hans statyer bort.
I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.
I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän. I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här!
Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…
Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker!
Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!
Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui.
San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu! Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!
På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!
Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!
Salthalten kan vara upp till 28 procent!En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!
Från Buenos Aires är det nära till Uruguay så vi tog en dagstur med färja till Colonia del Sacramento. Knappt 5 mil tvärs över floden Rio de La Plata som här mer är en havsvik än en flodmynning. Floden gör sig i alla fall påmind genom att vattnet är grumligt och brunt. Inte särskilt inbjudande för ett dopp…
En liten ö utanför Colonia del Sacramento, som kunde sett mer inbjudande ut om det inte vore för färgen på vattnet…
Den lilla staden Colonia del Sacramento räknas som Uruguays äldsta och grundades av portugiserna 1680. Den gamla stadskärnan och befästningarna är kvar och därför är den klassad som ett UNESCO världsarv och ett sådant kan jag ju inte missa!
Pampiga alléer finns det gott om i Colonia del Sacramento.
Staden var sedan portugisisk ett tag, men ganska fort började nationsbytena. Det blev spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, brasilianskt och sedan just bara Uruguay, allt under drygt 100 års tid. Inte så konstigt att både portugisiska och spanska är officiella språk.
Sevärdheterna är just den gamla staden med hus från 1700-talet.
Lugnt, stilla och tyst och inte alldeles för mycket turister.
Mest känd är den lilla gränden Calle de los Suspiros,
suckarnas gata.
Stadsporten är också kvar i en bit av den gamla stadsmuren.
Matchande gamla bilar finns också lite här och var. Ibland kanske just någon som har en gammal bil, ibland är de nog mer en ”utsmyckning” till ett café eller restaurang.
Gatuhundar är vanliga och det finns minst en per gata… ganska välnärda efter att troligen bli matade av turister. Som tur var verkade de ofarliga, men jag är inte något fan av lösa hundar oavsett vad…
Vi stannade cirka 5 timmar i staden och det var ganska lagom. Vi hann förstås med att fika, promenera, luncha, promenera, ta en öl och promenera. Många fina ställen finns det att stanna till på.
Gatubeläggningen är inte den bästa för promenader, men det hade inte varit så passande om det varit asfalt 🙂 .
När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.
Biniaraix i Sóller-dalen
Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la
Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.
Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.
Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!
Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!
Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!
Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.
Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!
Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.
Mancor de la Vall från ovan.
Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.
Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.
Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…
Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.
Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.
I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.
På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.
Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.
Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien.
270 mil allt som allt!
Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.
Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.
Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .
Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…
Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!
Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.
Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.
Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!
De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.
Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.
Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.
Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!
Jordklotet pressas på sitt innehåll…
Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.
Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.
Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.
Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!
Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.
Cykla bör man…
Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.
