Ett återbesök i Bangkok

Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.

Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!

Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.

Nästan granne med Bayoke Tower-hotellet med 88 våningar.

För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.

Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!

Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.

El- och bredbandsledningar i en enda salig röra…

Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?

Vegetariska ägg, hökar och hästar???

Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!

Minimalt kafé som inte är känt för sitt kaffe…

Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.

Ödlor, ormar, katter, hundar, fåglar, grisar, okända typer, osv.

Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…

Jag vill också ut och gå på matbordet!

Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.

Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!

En scootertur med förhinder

Bästa sättet att upptäcka saker är att hyra en scooter (egentligen är det en lätt motorcykel, som Camilla kallar moppe för att det låter mindre farligt 🙂 ) att köra runt med. Målet för turen var My Son, som är ruinerna av ett gammalt hinduiskt tempelområde.

Nu blev turen inte riktigt som planerat. Trafiken inne i Hoi An gjorde att vi snabbt ändrade planerna och styrde mot Marmorbergen i utkanten av Da Nang istället. Lite närmare och lite enklare vägar att hantera tänkte vi.

Trafiken är lite speciell även om vi inte körde mitt i någon storstad. Det svåraste att anpassa sig till är att man inte ska stanna i korsningar utan använda tutan istället. Fyrvägskorsningar utan ljus sköts genom att man följer strömmen av mopeder och bara ”glider igenom”… Om man passerar andra till höger eller vänster har mindre betydelse, bara man inte stannar. Inte lätt att lära sig, så vi försökte planera en rutt utan för många vänstersvängar i korsningar. Ja, för det är högertrafik som gäller som grundregel i alla fall.

För vietnameserna är körningen väl intränad och en scooter är tillräcklig som familjefordon. Vi blev omkörda av en familj på fem personer, varav två barn sov!

Lite underligt för en säkerhetsindoktrinerad nordbo är att de vuxna ofta har hjälm, men inte barnen. Märklig prioritering kan tyckas.

Första mål blev då alltså Marmorbergen. Fem marmorrika bergstoppar som ska representera de fem elementen enligt traditionen (metall, vatten, trä, eld och jord). Flera buddistiska tempel finns att besöka på ”vattenberget” Thuy Son, som är det av bergen som det går att ta sig upp på.

Hiss är det som gäller om man inte vill gå upp i den 35 gradiga hettan…

Bergen är fulla av grottor också, som ger lite svalka och som används som tempel.

Tempel och pagoder är vackra att beskåda, men utsikten är inte dum den heller.

Kring bergen finns otaliga butiker som säljer marmorprylar, allt från små prydnadssaker till trägårdsstatyer. Nej, vi handlade inte någon jättebudda att ta med på scootern.

När vi nu ganska smidigt hade tagit oss hit på scootern så tänkte vi att vi kunde ta ursprungsmålet My Son också när vi ändå var på gång. Fina små byar körde vi igenom längs Thu Bon-floden. Google maps hade stakat ut en trevlig liten väg utan så mycket trafik.

Vi körde en lång sträcka på ön Gò Nổi i floden, sedan tyckte kartan att det skulle finnas av överfart till fastlandet, men riktigt så var det inte, i alla fall inte scootervänlig.

Först blev vägen en sandig stig…, sedan skulle här funnits någon form av överfart…

En bra bit tillbaka igen var enda lösningen och då kände vi inte för att fortsätta mot målet. Inget My Son den dagen alltså.

Det är alltid trist att köra samma väg tillbaka så vi provade något som såg ut att vara en bro till fastlandet. Till ”fel” sida om man skulle till My Son, men rätt om man skulle tillbaka till Hoi An. Det visade sig vara en järnvägsbro med smala mopedspår på sidorna. En brant stig upp och sedan gällde det att inte vingla. Vi tvekade på hur det skulle gå. Då kom en hjälpsam ortsbo på scooter och frågade om han skulle skjutsa över Camilla. Så fick det bli! Det var tillräckligt svårt att köra själv utan ytterligare last att vingla med. Vi var så koncentrerade på att ta oss över att vi glömde att fotografera utmaningen. Ett litet ”lån” från nätet fick det bli istället.

En motorcykelöverfart där det gäller att inte vingla! Tur att inte tåget kom i alla fall.

Men, skam den som ger sig. Någon dag senare tog vi en taxi till My Son istället. Bara 600 000 Dong för taxi 1 timme till My Son, som sedan väntar på en där och sedan transport hem igen! Ja, Dongen är inte värd så mycket så det blir ca 240 kr. Det där med alla nollorna på sedlarna är lite farligt. Är det en 500000-sedel eller 50000 sedel??? Det gäller att ha koll och räkna nollorna rätt.

My Son liknar ett litet Angkor Wat ungefär (den enorma staden och tempelanläggningen i Kambodja). Hinduiska tempel tillägnade guden Shiva byggdes i My Son i olika faser under 1000 år från 300-talet.

Det var väldigt turisttomt när vi var där, vilket var helt perfekt.

Tyvärr blev mycket av My Son förstört och plundrat under Vietnamkriget då FNL hade det som bas och amerikanarna bombade området. Flera bombkratrar finns kvar och har försetts med skyltar, som förklarar de stora groparna här och var.

Inte bara ris och nudlar!

Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!

Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!

Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”! 

Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!

Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander!
Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!

Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven). 

Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander.
Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.

Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.
Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!

Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!

Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!

Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!

Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!

Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!

Rääälia grååådor!

När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!

Uppifrån och ner:
Sötbesk kaka med puffat ris!
Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)!
Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.

Då var det godare med rambutan!
Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…
Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?

Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!

Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!

Hoi An – Vietnam

Efter en vecka i Taiwan tillsammans med Linus och Cyrielle var det nu dags att åka åt olika håll. De fortsatte sin långa asientur och vi åkte till Vietnam.

Vietnam är ett land som vi gärna återvänder till. Efter att ha varit i de sydliga delarna tidigare, så var det nu dags för mellersta Vietnam och den lilla staden Hoi An. Det är en gammal handelsstad med mer är 2000 års historia. Området var centrum för Chamfolket under många hundra år från 700-talet. Hoi An var handelscentrum och My Son några mil inåt landet var det hinduiska centrat.

Lanternor, cyklar och asiatiska rishattar – en vanlig syn i Hoi An.

Hoi An ligger några kilometer från kusten längs floden Thu Bồn, som bidragit till att staden var perfekt som hamn och handelsplats för länderna runtom i sydostasien.

En stor del av staden Hoi An ligger på två öar i floden.

120 000 invånare i staden och säkert lika många turister. Den vackra gamla stadsdelen är ett UNESCO världsarv (har jag nämnt denna lista tidigare? 🙂 ).

Långa gator med mängder av fina gula kinesiska ”shop houses”. Hus med en butiksdel mot gatan och sedan bostad och ofta innergård bakom. Det blev många promenader längs de fina gatorna och ett otal bilder tagna!

Konstbutiker är det gott om! Synd bara att man inte så lätt packar ner en tavla i sin redan välfyllda resväska.

Huvudgatan Trần Phú ringlar sig fram genom centrum och slutar i den japanska gångbron som när den byggdes på 1500-talet var länken mellan den kinesiska och japanska delen av staden. Nu en turstmagnet förstås!

Gula hus blandat med bougainvillea i full blom! Ibland till och med mer blommor än hus.

Hoi An är stället för fotografering även enligt vietnameserna. Framförallt är det populärt med bröllopsfoton.

Lanternor i alla dess former är populära i Vietnam. Hoi An är inget undantag. Mänder av dem överallt, till salu, som prydnader i butiker och restauranger, på båtarna i floden. Lanternorna anses föra med sig tur och framgång och blev populära redan när handlarna bosatte sig i Hoi An på 1500-talet.

Förututom huvudgatorna i den gamla staden så finns det många små gränder att upptäcka. Här är det mer det lokala folklivet som gäller, med enkla restauranger och hus där man nästan kommer rakt in i någons vardagsrum.

Flera buddistiska tempel och ”samlingsplatser” (Assembly Halls) finns att besöka. Alltid väldigt rofyllt och med en lätt rökelsedimma.

Ingången till det 400 år gamla Ba Mu-templet
Quang Trieu Assembly Hall

Tyvärr har fler än vi upptäckt hur fint Hoi An är. På kvällarna ökade skaran av besökare kraftigt. De flesta bor inte i den gamla staden utan i stora hotellkomplex vid stranden. Som tur är är den gamla staden inte exploaterad, så här finns inga stora hotell.

Ja, en och annan turist har sökt sig till Hoi An…

Förutom turism så är det risodling och fiske som gäller.

Risfält och risfältsarbetare i den praktiska rishatten! Bra skydd mot både regn och sol.
De speciella runda korgbåtarna syns överallt. Ett praktiskt färdmedel för att ta sig över floden eller till någon av fiskodlingarna i floden.

Vi blir snabbt lite rastlösa av att bara promenera runt i staden, så med lånecyklar från hotellet blev det ett antal turer ut på landet och till stranden som ligger några kilometer bort. Många småvägar och stigar fanns det att upptäcka och vi gjorde vårt bästa i värmen och på små cyklar.

”Asia style” på sadelhöjden! Knäna under hakan.

Även om vi inte är några strandmänniskor så blev det ett par cykelturer till en liten strandremsa under namnet Hidden Beach. Inte så lätt att hitta, men mycket trevlig!

En fin liten strandrestaurang på Hidden Beach!

Mycket fint fanns det att se i den lilla staden Hoi An och då har jag inte sagt ett ord om maten. Fortsättning följer kring detta viktiga ämne!

Bortom Taipei

Så var det dags att lämna Taipei för att få se lite mer av Taiwan. Vi gav oss iväg, i hyrd bil, i sydvästlig riktning. Målet var Jiji. Anledningen till att vi åkte just hit är lite oklar… vi är sådana som gillar att se nya platser och lockas inte alltid av kända sevärdheter utan njuter mer av att få ta del av annorlunda vardagsliv. Cyrielle och Linus var med på noterna!

Även utanför Taipei kändes allt välordnat, bra vägar och lugn trafik. Det var bara det där med regnet som verkade bli vår ständige följeslagare. 
Ett stopp var planerat i Rainbow Village i staden Taichung. Nu snackar vi street art! 2010 började krigsveteranen Huang Yung-Fu, då 85+, färglägga sin omgivning efter hot om att kvarteret skulle rivas och det verkar fungera. Husen är kvar och lockar nu massor av turister.

Tänk vad lite (eller mycket) färg kan göra!

Så till Jiji, en stad med ca 11 000 invånare i en bergig men bördig del av landet! Inte en västerlänning siktades under våra två dygn där. Gillas! 
Boendet, Kurumba, gillades också!

Det regnade…

Fräscht och trevligt med en mycket pratsam receptionist/frukostvärdinna/guide som skrattande försökte berätta ALLT om Jiji för oss. Hennes engelska haltade något så det mesta pratade hon in i en liten översättarmanick som sedan rapade upp allt på svenska. 

Vi strosade runt i staden, både med och utan paraply, och kollade in:

Gigantiskt kamferträd – mycket smärtstillande kamferolja skulle kunna utvinnas här!
Arkitektur, portal, flodfåra och vackra tempel (säkert ett i varje kvarter)!
Här odlas det drakfrukt. Färdigförpackad!

Vi ägnade oss även åt ”disaster tourism” genom ett besök vid Wuchang-templet. Det kollapsade i en stor jordbävning 1999 och har sedan fått stå orört.

Sedan hade vi fått tips på bra restauranger. Lokala sådana. Vi beställde genom att kryssa för det vi ville äta, frågan var om vi var mest sugna på 麵條 eller 雞肉糖醋? Inte helt lätt, men det blev bra.

Supergod mat! Och ölen hämtade man själv i kylen så där var vi säkra!

Vi hade olika önskemål med saker vi ville se i området, David hade landets största sjö Sun Moon Lake högst på sin lista och Cyrielle ett tehus. Linus och jag var inte så pålästa, men jag drog till med Paperchurch (för att det stod med på en liten papperskarta vi fått).

Kyrkan var dock inte mycket att hurra för. Istället ägnade  vi oss åt att studera fjärilar i parken.

Även tehuset, Antique Assam Tea farm, betade vi av snabbt och lyckades sedan köra vilse så vi istället hamnade på ett vackert teplantage i en palmskog. 

Så till sist Sun Moon lake, där var det såhär fint. Och notera, inget regn!

En sådan här vacker gravplats måste man ju bara stanna till vid!
https://www.thetastyroutes.com/taiwan-road-trip-to-the-small-town-of-jiji/
I Linus och Cyrielles blogg kan man läsa mer!

Taipei

Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!

Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.

Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.

En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.

Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.

Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.

Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.

En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.

Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!

Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…

Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .

Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.

Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.

Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.

Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området

Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.

Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…

Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.

Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.

Sockerbelagda frukter, Tanghulu.

Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.

Pork Pepper Bun-tillagning.

Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.

Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:

När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!

Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.

Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang

Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.

Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.

Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.

När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.

Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!
Verifierad av MonsterInsights