Atacama

Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.

Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.

Nej, det är inte snö, det är salt!

Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.

Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.

Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.

Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.

De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.

Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.

Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.

På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.

Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.

Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.

Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.

Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.

Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.

På väg!

Snabba svängar och nu är hemresa bokad, Chile verkar vara på väg mot en lockdown och antalet coronafall förväntas fördubblas var tredje dag (idag ca 400, så fortfarande mycket lågt med tanke på att invånarantalet är 18 miljoner!). Målet för dagen var att ta oss till Viña del Mar, väster om Santiago, för att ha nära till flygplatsen på tisdag då vi planerar att resa från Santiago till Kastrup.

Dagen startade med att vi fick ett mail om att vårt flyg från Calama till Santiago klockan 12.59 var flyttat till måndag. Vi åkte ändå till flygplatsen, där var allt inställt utom ett flyg 11.51, med samma flygnummer som vårt. Det planet försökte vi förstås komma med, men det gick inte. Vi var flera i samma situation och inte ens krokodiltårar från en ung tysk tjej hjälpte!

Vi var lite förberedda på flygstrul och hade redan innan bestämt oss för att fortsätta med hyrbilen de 130 milen till Viña del Mar om det skulle bli nödvändigt. Det visade sig dock att det skulle kosta 6000 kr att lämna bilen på annan plats än där man hyrt den och det var vi inte beredda att ge, så vi tog oss en funderare.

Medan jag letade efter wi-fi på den lilla flygplatsen såg jag att tyskarna stod i en ny kö. Nu gick det att boka om till det tidigare planet, så vi ställde oss i kön. Och kom med!

Planet landade. I La Serena, 30mil norr om Santiago. Haha, men det var tydligen enligt planen, fast vi hade inte sett något om någon mellanlandning. 

När vi sedan äntligen var redo för take off mot Santiago kom det på två poliser och hämtade en kille (pga dålig attityd förklarade piloten sedan) och vi fick vänta lite till.

Bergigt och vackert i Chile!

Men till sist kom vi till Santiago, tog en hyrbil till Viña del Mar och här tänker vi stanna till tisdag då vi reser vidare – moahahahaha, den hemresan kan bli ett äventyr i sig…

San Pedro i coronatider…

I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.

I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän. 
I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här! 

Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…

Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker! 

Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!

Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui. 

San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu!
Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!

På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!

Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!

Salthalten kan vara upp till 28 procent!
En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!

 

Mot havet och Mejillones!

Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.

Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .

Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.

Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…

Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.

Staden började byggas i början av 1800-talet för att här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.

Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.

Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!

Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).

Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.

Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.

Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).

Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.

Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.

Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.

Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.

Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.

Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.

Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!

Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.

Nästa stopp: San Pedro de Atacama.

Calama – Hur hamnade vi här?

Planen var att turista ett par veckor i Valparaiso och Viña del Mar som är två turistorter vid den Chilenska Stillahavskusten, men pga oroligheter som blossat upp i perioder både där och i Santiago styrde vi om rutten till lite mindre orter längre norrut i Chile (med siktet inställt på Atacamaöknen). Då hamnade vi först i Calama med 150 000 invånare, omgivet av öken. Vi anlände i solnedgången, tog taxi till hotellet och chauffören avrådde bestämt oss från att gå ut när det var mörkt eftersom det det var ett farligt område. Vi checkade in och konstaterade att det fanns restaurang på hotellet och tänkte att då slapp vi gå ut när det var mörkt. Vid närmare kontroll visade sig restaurangen snarare vara en matsal. En matsal full med män som slevade i sig gigantiska mängder mat… Till det dracks det saft, ingen alkohol fanns. (Förstod senare att alla männen var här för att jobba i stadens stora koppargruva).

Chuquicamata – världens största öppna koppargruva!

Vi övervägde att ta taxi till centrum för att äta men receptionisten tyckte det var en dålig idé, då ville han hellre beställa mat till oss med Uber så vi kunde äta på rummet. Slutligen bestämde vi oss för att äta i matsalen, men ville gärna köpa vatten och kanske en choklad. En liten butik fanns i kvarteret intill (10 m från dörr till dörr), men dit fick vi inte gå utan att dörrvakten följde med oss. Mörka kvarter och de enda som var ute, utöver de långa skandinaverna ledsagade av en muskulös man i uniform, var unga killar med dimmig blick och ryckiga rörelser.

Hotellet var bra och dagtid var det inga konstigheter att gå omkring i stan så det gjorde vi och hittade både trevliga caféer, mysig restaurang och en stor marknad.

Detta var en oväntad bekantskap och anledningen till att vi hamnade här var att det är till Calama man flyger om man vill till Atacamaöknen. Och det vill man ju! Nu lockar havet, så nästa destination blir Mejillones vid Stilla havet!