Ett sista stopp

Vi avslutade vår irlandstripp i County Mayo´s turisttäta stad Westport – en pärla på många vis!


Westport House sägs vara Irlands vackraste byggnad, möjligen något svårt att avgöra från denna bild. Deras afternoon tea lär vara fantastiskt och hade vi inte ägnat oss åt speed-tourism hade vi hunnit kolla om det var sant!

Great Western Greenway

Vår enda heldag i Westport satsade vi på cykling, David ville egentligen bestiga  det heliga berget Croagh Patricks topp, 750 möh, men det lyckades jag avstyra! Direkt på morgonen kunde vi konstatera att vädret kanske inte var optimalt för cykling, men vi åkte iväg med en shuttlebus till Achill för att sedan därifrån cykla de 42 kilometrarna tillbaka till Westport. Efter dagens tredje regnskur gav vi så oss iväg på våra hyrda cyklar. Det gick som tåget, oklart om det berodde på att vi cyklade på en nedlagd järnväg eller på den starka medvinden.

Vilket landskap, så idylliskt men inte många träd att skula under om behov skulle uppstå!

Behov uppstod! Vi klarade skur fyra och fem bra och lyckades sedan tajma den sjätte skuren med en lunch i Newport.

Sedan var det endast 11 km kvar och vi lyckades ta oss hela vägen utan att bli blöta!

Slut på irlandssemestern för denna gången – en får tacka!

County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.

Irland sydväst

Efter Dublin var det dags att köra västerut. På Irlands västkust har vi inte varit sedan Dublinåren, så det var verkligen dags för ett återbesök. Förhoppningen var att det fortfarande var karg och öde natur som väntade och inte bilköer med turister.

På vägen mot Killarney, som var fösta mål, stannade vi i Kinsale som vi minns som en riktigt fin liten by på sydkusten utanför Cork.

Ja, bycharmen var fortfarande kvar!

Killarney hade vi valt för att det är en bra utgångspunkt för Ring of Kerry, som är en 20-milatur runt kusten på halvön utanför Killarney. Vi tog en mycket kortare tur genom Gap of Dunloe istället för hela rundan och det var ett bra val.

En mycket smal väl slingrar igenom ett litet pass mellan bergen.

Kanske var det vår tidigare start med frukostpicknick som gjorde att det var nästan helt öde. Två cyklister och ett antal lila får var de enda levande varelserna längs hela vägen. Otroligt!

Efter ”gappet” öppnas vidderna och Black Valley breder ut sig. Inte heller här en själ i sikte!

I utkanten av Killarney, på vår väg tillbaka, finns en nationalpark med diverse vandringsleder, vattenfall och GRÖNA skogar!

Killarney är en fin liten stad med en hel del turister. Pubar, pubar och några små butiker. En middag blev det på Flesk Bar 🙂 .

Smart sätt att utnyttja en gammal telefonkiosk, men kodlås på dörren verkar lite skumt… :

Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde på 90-talet och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

Men, tiden går och det var länge sedan Lovisa lärde sig att cykla just här 1994, då 3 år gammal.

Är man tillräckligt envis är allt möjligt!

Verifierad av MonsterInsights