Atacama

Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.

Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.

Nej, det är inte snö, det är salt!

Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.

Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.

Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.

Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.

De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.

Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.

Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.

På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.

Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.

Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.

Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.

Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.

Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.

Mot havet och Mejillones!

Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.

Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .

Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.

Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…

Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.

Staden började byggas i början av 1800-talet för att här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.

Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.

Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!

Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).

Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.

Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.

Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).

Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.

Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.

Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.

Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.

Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.

Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.

Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!

Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.

Nästa stopp: San Pedro de Atacama.

Mendozaviner

Mendoza är en stad, en provins i Argentina, men också ett vindistrikt. 2/3-delar av allt argentinskt vin produceras här.

Mendoza är delat i tre vinområden: Maipú, Luján och Valle de Uco. Alla tre ligger på en högslätt vid foten av Anderna. Väldigt platt så man kan inte tro att områdena ligger på runt 1000 meters höjd över havet.

Vårt besök visade sig vara väldigt vältajmat. Under en hel vecka pågick en festival för att fira att det är dags för årets vinskörd.

Är det vinfestival så är det!

Alla möjliga aktiviteter pågick och det fanns förstås ett vinprovningsområde med 50 bodegor (vingårdar) på plats. Inte alls seriöst och allvarligt. Mer med fokus på att ha trevligt och prova lite gott vin. Inte speciellt billigt för att vara i Argentina. 75 kr för att prova 6 enklare viner och 100 kr för 4 premiumviner.

Svårt med temperaturen på vin när det är typ 30 grader i luften.

Vi gjorde två turer ut i vinlandet. En cykeltur i utkanten av Mendoza till några bodegor och en biltur lite längre ut på landet.

Vår vincykeltur startade vid Mendozas spårvägs slutstation i stadsdelen och vinområdet Maipú. En mycket bra cykeluthyrare informerade om ett antal bodegor längs en lagom cykeltur.

Wine and Ride: ingen tvekan om varför man hyr cykel här!
Desquiciado = när man har mist kontrollen.

Vi valde 3 stycken som förbetalades till rabatterade priser för guidade turer med provning av vin eller bara för vinprovning. Priserna var cirka 30-40 kronor per ställe och då fick man prova 3-4 viner. Mycket trevligt och smidigt!

Ett stopp blev en sorts vinmuséum utan någon egen produktion. Ett udda ställe som heter Giol. Under början av 1900-talet var det Argentinas klart största producent av vin. En minst sagt industriell produktion med 300 stycken 10 000 liters jästunnor och en pipeline för vin till närmsta järnväg för att skeppa vin ut över världen.

Senare togs bodegan över av staten som drev den vidare utan att förändra något till 1980-talet. Då var allt så gammalt och omodernt så det fick bli ett muséum istället!

Många gamla tunnor står kvar obrukade på Giol. En paradtunna i fransk ek på 75 000 liter gick inte ner i vinkällaren så den fick vara kvar i värmen ovan jord.

Ett annat stopp på cykelturen var ett lite modernare ställe med vacker byggnad, modern utrustning och väldigt goda viner.

“Utsikt Anderna” betyder namnet och visst var utsikten fin (om än lite disigt denna varma dag).

Jästankar är inte alltid så vackra och gjorda av fransk ek. Betongbehållare är på återtåg och fungerar också bra, men är inte lika tilltalande utseendemässigt som tunnor…

Betongbehållare för att lagra vin på Vistandes vingård. Tankarna går inte direkt till vintillverkning dock…

Tre bodegor och några matstopp hann vi med på den nästan 3 mil långa cykelrundan på ibland ganska dåliga vägar.

Eftersom vi inte fick riktigt nog av vinprovningen per cykel tog vi en tur till med bil. Inte så smart att köra om man ska prova, så provandet fick Camilla ansvara för.

Denna tur gick till området Luján som ligger lite längre utanför Mendozas stad. Vi tänkte att det var lika lätt och bekvämt att stanna till på bodegor och be om en guidad tur eller provning, men så var det inte här. Stängda grindar och vakter som undrade om vi hade bokat.

Catena Zapata var stängt för reparationer, så vi fick nöja oss med en avståndssbild på den fina huvudbyggnaden.

Mendoza kan också stoltsera med sin egen ”champagne”. Vingården Chandon är en avknoppning till franska Moët & Chandon i Chapagnedistriktet, där var jag och provade champagne för 40 år sedan! Ränderna går aldrig ur.

Chandon àla Mendoza.

På Chandon i Mendoza görs espumantes (mousserande vin) av olika slag. Vi körde dit, men utan bokning kunde man inte göra så mycket. Vi fick i alla fall smaka på var sitt glas bubbel som tröst.

Efter att först blivit stoppade på den stora bodegan Terrazas de los Andes lyckades vi boka en tur lite senare på dagen.

Terrazas de los Andes, en vinfabrik av lite större mått med 3000 tunnor vin som väntar på att drickas upp 🙂 .

För att trösta oss för stängda och obokade bodegor gjorde vi ett stopp på vägen tillbaka i Maipú också. Bodegan CarinaE tillhör de mer bohemiska bodegorna där vi fick en trevlig provning i ägarnas kök med sovande hundar utspridda på golvet.

En av CarinaE’s “vinhundar” glufsade på övermogna druvor.

Malbec är den vanligaste röda druvan, som har blivit Argentinas paraddruva. Den kom från Frankrike från början, men är inte så vanlig där längre då den inte klarade några frostiga vintrar på 1950-talet.

Malbec, Malbec, Malbec, duger till Barca också tydligen.

Bristen på regn i Mendoza gör att vinodlarna är beroende av bevattning. Närheten till Anderna gör att det finns gott om vatten i floderna, som tas tillvara på olika sätt. Traditionella vinodlingar har kanalsystem som används för att ”översvämma” odlingarna då och då. Nyare odlingar har droppslangar och liknande istället.

Gammaldags översvämningsbevattning.

Mycket vatten till druvorna ger större skördar men sämre kvalitet och tvärtom. Trenden nu är att minska bevattningen och satsa mer på kvalitet istället. Vinerna blir alltså bättre om druvorna pinas av vattenbrist.

Ibland kommer inte det behövliga nederbörden som regn utan som hagel. Därför är många vinodligar i Mendoza försedda med nät som håller ihop rankorna i smala rader.

Från bördiga vindistrikt bär det nu av till öknen. Atacama nästa!

El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.

En dagstur till Colonia del Sacramento i Uruguay

Från Buenos Aires är det nära till Uruguay så vi tog en dagstur med färja till Colonia del Sacramento. Knappt 5 mil tvärs över floden Rio de La Plata som här mer är en havsvik än en flodmynning. Floden gör sig i alla fall påmind genom att vattnet är grumligt och brunt. Inte särskilt inbjudande för ett dopp…

En liten ö utanför Colonia del Sacramento, som kunde sett mer inbjudande ut om det inte vore för färgen på vattnet…

Den lilla staden Colonia del Sacramento räknas som Uruguays äldsta och grundades av portugiserna 1680. Den gamla stadskärnan och befästningarna är kvar och därför är den klassad som ett UNESCO världsarv och ett sådant kan jag ju inte missa!

Pampiga alléer finns det gott om i Colonia del Sacramento.

Staden var sedan portugisisk ett tag, men ganska fort började nationsbytena. Det blev spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, brasilianskt och sedan just bara Uruguay, allt under drygt 100 års tid. Inte så konstigt att både portugisiska och spanska är officiella språk.

Sevärdheterna är just den gamla staden med hus från 1700-talet.

Lugnt, stilla och tyst och inte alldeles för mycket turister.

Mest känd är den lilla gränden Calle de los Suspiros, suckarnas gata.

Stadsporten är också kvar i en bit av den gamla stadsmuren.

Matchande gamla bilar finns också lite här och var. Ibland kanske just någon som har en gammal bil, ibland är de nog mer en “utsmyckning” till ett café eller restaurang.

Gatuhundar är vanliga och det finns minst en per gata… ganska välnärda efter att troligen bli matade av turister. Som tur var verkade de ofarliga, men jag är inte något fan av lösa hundar oavsett vad…

Vi stannade cirka 5 timmar i staden och det var ganska lagom. Vi hann förstås med att fika, promenera, luncha, promenera, ta en öl och promenera. Många fina ställen finns det att stanna till på.

Gatubeläggningen är inte den bästa för promenader, men det hade inte varit så passande om det varit asfalt 🙂 .

BA-stadsdelarna Palermo och San Telmo

Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.

Buenos Aires är stort till ytan, så låånga promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.

Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.

Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.

Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.

Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.

Plaza Julio Cortázar

Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.

Till och med vägarbetet matchar!
Denna restaurangingång lägger man definitivt märke till!

En del lite enklare och snabbmålade…

Hus med utsmyckning är viktigt! Alla medel verkar tillåtna. Varför krångla till det 🙂 ?

Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.

Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.

Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.

Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .

Undrar vem som bor i detta “trevliga” hus?

Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.

En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.

Styckning på gång i köttbutiken.

På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.

Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.

Alla dessa fina små byar på Mallorca!

När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.

Biniaraix i Sóller-dalen

Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.

Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.

Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!

Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!

Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!

Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.

Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!

Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.

Mancor de la Vall från ovan.

Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.

Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.

Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…

Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.

Fin utsikt över byn var det.

Luftballong-EM

Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.

Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.

Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂

Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.

Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.

Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.

En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!

Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?

Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.

Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.

Kamp om luftrummet!

Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!

Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.

Kaos och knuffar i starten!

Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…

Saltodlingar vid Ses Salines

Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på spanska!

Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.

Salt, salt, salt…

Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur för att förstå hur saltet utvinns.

Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir kvar och kan samlas ihop.

Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.

Lagras gör saltet i stora högar.

Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.

Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.

Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.

Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt salt.

Nu var det inte bara salt som lockade utan också möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och bli rosa av ätandet.

Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.

Via Verde – Cykling längs gamla järnvägar

Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.

I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.

På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.

Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.

Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien. 270 mil allt som allt!

Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.

Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där “spåret” börjar.

Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .

Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…

Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!

Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.

Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.

Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!

De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.

Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.

Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.

Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!

Jordklotet pressas på sitt innehåll…

Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.

Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.

Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.

Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!

Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.

Cykla bör man…

Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.