Res med Lundbergs

Res med Lundbergs -

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

Två calas och en marknad

Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.

På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.

Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…

Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.

En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.

 

Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.

 

Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?

 

Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!

Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).

Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!

Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.

Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .

På vattenjakt i bergen

Denna vinter har varit ovanligt regnig och spåren av detta kan man skåda på olika sätt uppe i bergen, så vi tog en tur för att kolla läget.

Fösta målet var dricksvattendammarna ovanför Sóller för att se hur mycket vatten det finns att konsumera under kommande torra sommar 🙂 . Men på vägen kommer man igenom byn Fornalutx, som alltid är värt ett kaffestopp!

Vattenreservoarerna är överfulla. Det var inte riktigt så för två år sedan. Då var de nästan tomma. Lätt att se i denna då och nu bild.

Tanken var att vandra runt dammen, men det funkade inte. Överfulla parkeringar och bilar överallt i vägrenar och diken. Ändå är det inte turistsäsong än på allvar… Vi styrde vidare bland cyklister och hårnålskurvor till en avlägsen strand som sägs vara bland de vackraste på ön.

Cala Tuent ligger granne med den mer populära viken Sa Calobra, men denna fina lilla badstrand är verkligen värt ett eget besök.

Så här en tidig vårdag var Cala Tuent mycket lugn och nästan folktom.

Nästa stopp i vattensökandet gick till Ses Fonts Ufanes. Ett skogsområde vid foten av Tramuntanabergen med en underjordisk vattenkälla som ligger så nära ytan att skogen ”svämmar över” när det har regnat tillräckligt mycket för att fylla på reservoaren.

Det är inte så ofta som skogen fylls av vatten och vi visste inte om det regnat tillräckligt eller var vi skulle leta. En fin skog var det i alla fall.

Men, till sist lyckades vi lyssna oss fram till var vattnet fanns. Det bubblade upp vatten lite här och var och bildade små bäckar.

Skogen är en ekskog och tillgången till vatten verkar ha gjort att produktionen av ekollon varit stor och många små nya ekar var på gång.

Det blåser på Mallorca

Jo, det kan faktiskt vara ganska tufft väder på Mallorca också. Kanske inte kallt och snöstorm, men ändå. Blåsa kan det göra ibland och nu har till och med Spanien börjat ge stormar ett namn! Nu så här den 2:a advent är det dags för stormen Ana. Det är alltid lite lockande att åka till någon badvik och se hur det ser ut.

Blåsten i sig är ofta inte så uppseendeväckande. Istället är det vågorna som syns och märks mest. Det är en häftig upplevelse att ta sig till någon normalt lugn och fin badvik och se hur det kan se ut. Här den fina lilla viken Cala Molins:

Strandserveringen har packat ner för säsongen, bara parasollpinnarna är kvar och tur är väl det!

Det är ändå inte oceanvågor det handlar om i Medelhavet, men dock vågor uppåt 7 meter om det är riktigt blåsigt.

Granne med Cala Molins ligger viken Cala Clara. Ett bra ställa att hoppa från klipporna, men inte denna dagen.

Så här ser det ut en bättre vald dag:

En annan fin klippstrand är Cala Llamp, där det är svårt att ta sig i vattnet även när det är vindstilla 🙂 :

Kitesurfarna är snabba att dra nytta av vinden oavsett tid på året. 2:a advent, som sagt…

Es Coll

Vår by, eller i alla fall byn vi bor på gränsen till, är Es Coll d’en Rabassa. Eller kort och gott, Es Coll.

Ett samhälle som växte upp runt järnvägen som förr gick från Palma och österut. Idag är det en lugn liten förort med barer, caféer och restauranger.

Ett mycket poppis ställe är Casa Ivan som satsar på klassikern Churros. En långsmal friterad skapelse som oftast serveras med en hel kopp varmchoklad… Jag föredrar strösocker istället.

Längs huvudgatan, som lokalbefolkningen kallar ”La Principal”, finns en del små, charmiga butiker.

En kyrka, ett antal små gränder med stor blandning av nya och gamla hus utgör hjärtat av byn.

Många fina gamla hus, ibland lite slitna i väntan på renovering, ibland mer välhållna med fin utsmyckning.

Det nybyggda området rymmer pampiga hus, nästan lite art déco stil i vissa fall.

Trots den väldigt trevliga byn och närheten till strand och Palma finns det få hotell. Ett hotell av det pampigare slaget ligger vid strandpromenaden.

Den gamla järnvägsstationen lever kvar, men nu som ett litet anonymt bibliotek.

Nuförtiden är det inte järnvägen som lockar hit folk. Det är istället den fina stranden, klippbadplatser och uteserveringar.

Strandpromenaden lockar mycket folk och vid rätt tillfälle så kommer solnedgångskamerorna upp!

Es Coll rymmer också ett gammalt industriområde med små verkstäder och en typ av spelhall som finns lite här och var på Mallorca. Denna lokala spelhall har tagit över en gammal skorsten som ”reklampelare” nattetid.

Där Es Coll tar slut i öster finns ett naturskyddsområde som lämnats obebyggt. Anledningen till detta är att det ligger rakt under flygplatsens landningsbana… Området liknar mest en hed med en liten strand, som fungerar som hundbadplats.

Men en del historia och natur har i alla fall bevarats på grund av detta. Bunkrar från kriget, stenbrott och låg växtlighet finns att beskåda.

Tydligen har området ett blodigt förflutet som hästslakteri! Detta lär vara betydelsen av namnet på området, Es Carnatge (biff, kan man spåra namnet till på katalanska…).

Här finns också plats för en bar med uteservering! En chiringuito (spansk strandbar) flyttar hit varje sommar. Enkelt, mysigt och havsnära! En fällstol och utskänkning av en burk cerveza!

Cabrera

På den femte största ön i Balearerna, Cabrera, kan man höra historiens vingslag, njuta av vacker natur, vandra, bli rädd för närgångna ödlor, snorkla och bada i Blue Cave. Bland annat. Om man, som vi, åker dit en dag när det är 35 grader varmt känns allt annat än bad och snorkling övermäktigt!

Blogginlägget publiceras, pga ovan nämnda värme som gör att ALLT går går i u l t r a r a p i d, cirka en vecka för sent och bilderna får tala för sig själv:

Badsäsongen är igång!

I ärlighetens namn är här så varmt så man (jag) knappt vill gå ut…

Calo des Cap Alt

Typ av strand: Klippstrand

50+vänlig: Ja, med badskor!

Snorkling: Fint!

Restaurang/café: Nej!

Parkering: Längs vägen i Bellavista

 

Cala Mosques

Typ av strand: Liten sandstrand

50+vänlig: Japp!

Snorkling: Ja, längs klipporna.

Restaurang/café: Nej!

Parkering: Längs en bygata.

Cala Marmols

Mallorcas stränder bedöms hela tiden i allehanda bästa…-listor. I kategorin hemliga paradisstränder finns Cala Marmols på sydöstra hörnet av ön. Hemlig har den blivit för att det krävs en rejäl vandring längs havet för att ta sig dit. Närmaste vägen kräver att man går över privat mark och det var ju inte någon bra idé tyckte vi.

Vandringen startade vid fyren Ses Salines på Mallorcas sydligaste punkt.

Vid horisonten söderut syns ön Cabrera, som räknas som den femte av de Baleariska öarna.

En stig slingrar längs klipporna, med en utsikt som det inte är något fel på.

På en del ställen stupar det brant ner i havet. Svindel är till för att försöka övervinnas…

En dryg halvmils vandring krävs innan man är framme vid Cala Marmols. Bara runt sista hörnet och så… Visst är det värt mödan att ta sig hit! En liten strand i en liten bergsskreva, men vilken utsikt och vilket vatten!

En del enklare klättring krävdes för att ta sig ner till vattnet.

Tyvärr är det lite tidigt på badsäsongen än. 19 grader i vattnet är lagom för att blöta tårna, inget mer 🙂 .

En del spanjorer verkade ha tagit sig dit en annan, lättare(?) väg. Kanske de känner markägaren, eller helt enkelt testar ändå?

 

Jag kan helt klart konstatera att stränder och natur som denna hade jag inte sett framför mig innan vi flyttade hit.

En tur kring bergen på östra Mallorca

p1020723Årets andra decembervecka var rejält upphackad av helgdagar. Tisdag: Konstitutionsdagen. Torsdag: Den obefläckade avlelsen (ja det heter faktiskt så…). Decembervädret var också helt perfekt, med 20 grader och nästan bara sol! Därför bestämde vi att fredagen var en typisk klämdag och åkte på minisemester till Mallorcas nordösthörn. Här runt bergen, som är nationalpark och kort och gott heter ”Parque natural de la Península del Llevant”, finns flera fina städer och byar och dessutom en hel del vandringsleder.

Huvudorten är Artá som ligger i inlandet vid foten av bergen. Över staden tronar borgen med en något oklar, men med minst en 1000-årig historia. Ett bra ställe att ta skydd mot pirater och andra inkräktare.

p1020700

Precis utanför centrum finns bronsåldersbyn Ses Paisses. Här bodde Taioter för nästan 3000 år sedan. Ett folkslag som fanns på Mallorca och Menorca fram till ca år noll.

phototasticcollage-2016-12-12-20-13-42

Nästa stopp var Cala Rajada, en semesterby på Mallorcas östkust. Det är alltid lika fascinerande att besöka turistbyarna på vintern.

till-bloggen25

Nästan allt är stängt, ortsbefolkningen tar över på de få restauranger som kan hålla öppet. En väldigt lugn och behaglig stämning, men ibland lite för ödsligt. Sommarens skuggor är som fastbrända på väggarna!

2016-12-09-14-16-34

Sista utposten innan nationalparken tar vid är den lilla byn Cala Mesquida. En fin strand och en by som bestod av idel för säsongen tomma semesterbostäder.

p1020684

Även om det inte är oändliga avstånd på Mallorca så passade vi på att stanna över natten i en liten by på nordkusten. Colonia Sant Pere är en liten by i Alcudiabuktens östra del. Utsikt mot Alcudia, långt bort i fjärran:

2016-12-09-17-12-43

Nordösthalvön sedd från luften:

luftbild

 

Vi hittade ett trevligt hotell i Colonia Sant Pere, som hade gått in i lite vinterdvala (det kändes som vi var ensamma på stället).

2016-12-10-09-37-27

Colonia Sant Pere är en bra start för vandringar upp i bergen i…Parque natural de la Península del Llevant… Först blev det vandring några kilometer längs kusten till byn Betlem som är sista utposten innan naturreservatet tar vid.2016-12-10-10-43-33
2016-12-10-11-30-36

 

Sen styrde vi stegen upp i bergen med klostret Hermita de Betlem som mål. 55 minuter upp och 40 minuter ner utlovade skyltarna, men det verkade väl optimistiskt för oss. Pauser behövs ju också, om inte annat för att beundra utsikten!

2016-12-10-12-26-05

Till slut hittade vi klostret och kyrkan som byggts med frivilliga insamlingar. De ursprungliga eremiterna startade med lite enklare medel i början av 1800-talet. Då fanns bara en ruin från Morernas tid.

2016-12-10-12-47-02

Vägen hem från Colonia Sant Pere gick via nästa ort i Alcudiabukten: Can Picafort. Inte mycket som händer där heller på vintern (ett lugnt och behagligt tempo alltså). Ett strandkonstverk hann vi med att titta på i alla fall.

p1020725