Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!

Taipei

Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!

Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.

Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.

En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.

Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.

Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.

Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.

En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.

Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!

Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…

Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .

Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.

Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.

Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.

Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området

Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.

Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…

Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.

Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.

Sockerbelagda frukter, Tanghulu.

Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.

Pork Pepper Bun-tillagning.

Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.

Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:

När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!

Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.

Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang

Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.

Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.

Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.

När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.

Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!

Katedralens tak

Katedralen i Palma, La Seu, är en häftig sevärdhet som avhandlades i inlägget Katedralen i Palma. Då handlade det om insidan och allt som finns där. Nu har även taket blivit tillgängligt för en titt, både för att se själva byggnaden från ”ovan”, men också för utsiktens skull.

Det är bara guidade turer som gäller om man ska ta sig upp på taket. Tider kan bokas på nätet och det är begränsat med platser per gång. Turister betalar 12€ och vi öbor får 100% rabatt! Förnämligt! Det kanske är en av anledningarna till att det nästan bara är bofasta på turen som vi var med på. Kul i alla fall att så många ”turistar” på hemmaplan.

Upp till terrasserna på taket tar man sig via en smal spiraltrappa. En bra bit upp är det, totalt 208 trappsteg. Allt väl skyltat vart femte steg!

Äntligen uppe! Pust…

Ett välbehövligt stopp på vägen gjordes för att bland annat informera oss om att klotter inte bara är ett nytt fenomen. Katedralpersonal som för flera hundra år sedan huserade i ett litet kapell under klocktornet passade på att klottra och det hela finns att beskåda än idag. Kanske inte så vackert, men gammalt!

Men, nu var det taket som vi var på väg till!

Utsikten över omgivningarna är förstås en stor del av upplevelsen.

Förr i tiden gick vattnet ända fram till ringmuren precis nedanför katedralen. På 70-talet flyttades kustlinjen en bit ut för att ge plats åt park och vägar.

Det är inte mycket som stör utsikten. Katedralen är fortfarande näst högst i staden efter 800 år! Ett 24 våningshus från 70-talet är några meter högre.

Rosettfönstren som pryder öst- och västsidan av katedralen ser gigantiska ut så här på nära håll.

Det är placeringen av dessa fönster som drar fullt hus av åskådare den 11/11 och 2/2 kl 8 varje år för att se när solens morgonstrålar bildar en 8:a på västväggen! Undrar hur det gick till att ordna denna ljusshow på 1200-talet!

Córdoba

Huvudmålet för vår Andalusien-tur var Córdoba. En stad med ett långt och varierande förflutet. Vem kan gissa att detta var världens största stad för cirka 1000 år sedan? På den tiden hade staden cirka en halv miljon invånare (enligt vissa källor, folkräkning från den tiden är inte helt exakt) och idag kring 300 000.

Det är inte helt enkelt att ta sig till Córdoba eftersom flygplatsen inte har några reguljärflyg. Det är därför antingen Sevilla eller Granada som gäller om man ska flyga dit och sedan cirka 15-20 mils biltur. Fördelen är att man kan besöka en massa andra trevliga ställen på vägen!

Som vanligt när jag planerar turer så finns det ett eller flera UNESCO-världsarv inom räckhåll. Denna gång är det hela den gamla staden i Córdoba där också moské-katedralen Mezquitan ligger, som stod på listan.

De tidigare moskédelarna av katedralen med över 850 valvbågar.

I Córdodas gamla stadskärna är det svårt att orientera sig utan Google Maps. Ingen gata är rak, smala gränder slingrar sig fram utan att man ser slutet. Men, mycket fint att titta på finns det!

Det är alltså upplagt för att gå vilse och hitta ställen som man inte planerat. En trevlig vinbar eller en bryggeripub till exempel. Califa är en lokal öl med en egen bar.

Vita hus och mycket blommor är det som gäller överallt i staden, som är känd för alla fina innergårdar.

En riktig turistfälla är gränden Calleja de las Flores. Smal så man knappt kan mötas och på dagarna packad med turister. Det är dessutom en återvändsgränd så alla måste ut samma väg som de kom in…

Men, en tidig morgon gick det att få en folktom bild!

Även Córdoba har ett typiskt spanskt torg med valvgångar runt. I många städer kallat Plaza Major, men här heter det Plaza de la Corredera och är lite för stort för att locka till sig restauranger och butiker. Väldigt öde alltså.

Staden har haft många härskare och religioner under de 2200 år som Córdoba varit stad. Under långa tider levde judar, muslimer och kristna sida vid sida i en stad som var mycket framstående (från 1000-1500-talet). Det gamla judiska området, Judería, ligger precis intill den stora moskén.

Moské-katedralen, Mezquitan, är utan tvekan den stora sevärdheten. Speciellt blandningen där en katedral har byggts mitt inne i en stor moské.

Historien är också speciell och tänkvärd. På platsen där ett romerskt tempel fanns byggdes på 500-talet en kyrka. Med morernas intåg på 700-talet användes byggnaden gemensamt av kristna och muslimer. Sen ”köptes kykan ut” och det blev enbart en moské som byggdes steg för steg. på 1200-talet blev Córdoba ”återerövrat” och återigen kristet. Då byggdes moskén om till katedral, men stora delar av de välkända valven och dekorationerna behölls.

Nu på 2000-talet har muslimer önskat att delar av Mezquitan ska öppnas så att muslimer kan be i byggnaden också, men det har inte godkänts ännu.

Mezquitan täcker ett stort kvarter mitt i den gamla staden. En del av byggnaden är en stor innergård med apelsinträd och palmer.

Här finns också ingången till Mezquitan för turister. Allt är inte helt enkelt att förstå. En kö till ingången där vi efter ett tag misstänkte att biljetter köper man inte här… Nej, biljettkassor finns på ett annat ställe, där en annan kö ringlade till en kassa med manuell betjäning. Två antika automater fanns också, som bara tog kontanter och som krävde omvårdnad av vakter mellan varannan kund ungefär. Där gick det i alla fall lite fortare att ordna biljetter.

Vi bodde på ett trevligt hotell som heter Maimonides och som ligger precis utanför katedral/moskéns murar. Perfekt läge mitt bland allt.

Bron över Guadalquivir är också en sevärdhet. Först byggd av romarna cirka 100 år f.kr. Sedan på- och ombyggd flera gånger. Morerna gjorde en större ombyggnad på 700-talet. 250 meter lång och väldigt vacker!

Restaurangutbudet i Andalusien är lite annorlunda än på Mallorca. Den arabisk/nordafrikanska kulturen finns kvar. Många små mysiga tavernor finns det, ofta med en oansenlig ingång, men desto finare på insidan. En god falafel-lunch blev det på torget Plaza de las Cañas. Ja, vi förknippar caña med beställning av en öl på en bar, men det kan betyda spö eller stav också förstås. Vad torget är uppkallat efter förtäljer inte historien. En caña till falafeln blev i alla fall.

Andalusiens vita byar

Påsklov och fyra nätter i Andalusien. Skulle kunna innebära sol och bad eller varför inte en himla massa läsande av bra böcker? Ja varför inte? Svaret är David. 

Han planerar alla våra resor och det blir alltid superbra, men det där med att chilla när man är ledig är inte riktigt hans grej! Så det blev fyra nätter på tre olika hotell i tre olika byar – allt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt! 

Denna gång var fokus på fina vita byar, som det finns gott om i Andalusien. 

De enkla husen är vitkalkade för att hålla värmen nere under sommarmånaderna och på många ställen känns det som om tiden stått stilla. Gränderna är smala och det är inte helt enkelt att hitta i dessa labyrinter.

Arvet efter morernas tid här visar sig både i arkitektur och mat.

Bilturen startade på flygplatsen i Granada och första målet var Cordoba. Mer om det i ett annat inlägg.

By nr 1 – Zuheros

Regnet hängde i luften och vi speedade genom byn, men hann nog ändå se det mesta i denna vita by med endast 740 invånare! En kaffe hann vi också med! Det är så vi ”jobbar” – gå, gå, gå, gå och sedan en fika som belöning!

By nr 2 – Zahara de la Sierra

”Det moriska örnnästet”.

Som så många av de vita byarna ligger Zahara på ett berg och ser ut att rinna nerför slänten. Vi lyckades hitta en parkering, gick en sväng i byn och hittade en bar där vi år lunch. Två rejäla mackor och två kaffe kostade €4.40 totalt, inga turistpriser här inte!

Utsikt över en damm i floden Guadalete.

By nr 3 – Arcos de la Frontera

Men sina 31 000 invånare är det kanske mer en stad än en by. Men vit är den! Här stannade vi en natt på det mycket trevliga hotellet Posada de las Cuevas.

I centrum slingrar sig gränderna uppför (och givetvis även nerför) berget och man blir andfådd även av kortare promenader, tur att det finns gott om barer och restauranger.

På ett torg kände David plötsligt igen sig och började grubbla över vilket ställe vi varit på som liknade Arcos de la Frontera så mycket, men kom inte på det. Själv kunde jag inte ens gissa eftersom jag inte alls kände igen mig. Och det var ju lite märkligt… då det visade sig att vi varit just i denna by, på detta torg, för endast 4 år sedan. Det kunde Google tala om för oss, för där finns all gps-historik samlad.

By nr 4 – Setenil de las Bodegas

Om många byar ligger på höjder så kändes det snarare som om Setenil hamnat på botten av en ravin, till viss del under bergen…

Man valde att bygga så både för att spara på byggmaterial och för att lättare kunna hålla ute värmen under sommaren och kylan under vintern.

Namnet Setenil kommer från det latinska septem nehil, nio gånger nej, som sägs vara det antal gånger katolikerna försökte ta tillbaka området från morerna.

By nr 5 – Frigiliana

Sista natten tillbringade vi i mycket fina Frigiliana, 6 km norr om Nerja. 

Så. Himla. Fint! 

Slingrande kullerstensgator mellan vitkalkade hus med röda tak som skapar en fantastisk kontrast mot den blå himlen. Gissar att himlen alltid är blå här…

Staden är delad i två delar en ny och en gammal, Morisco-Mudéjar, som också är den charmigaste.

Vill man ta del av historien om de moriska uppbrotten kan man läsa på de 12 keramiska plattorna som finns utspridda i de gamla delarna av byn.

Givetvis bör man även testa det söta moscatelvinet (muscat) som sägs passa bra till söta desserter, vi skippade desserten och körde direkt på vinet och det gick bra det med!

Detta var byar vi stannade till i, minst lika många passerade vi bara förbi för ska man speedturista kan man ju inte stanna överallt!

Safari

Safari i Addo,
eller Addo nasional olifant park som vi säger på afrikaans?
Det lär vara nyttigt att ibland gå utanför sin komfortzon och jag hade på känn redan från början att safari i Afrika kunde bli en sådan utmaning! Så är jag ju också en fegis på många sätt… Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
Fantastisk äventyr (extremt välorganiserat, kunnig guide, massor med djur fick vi se, stora ytor, få bilar) och visst var det häftigt (och sjuuukt läskigt) att glida förbi en meter ifrån både noshörning och gigantisk lejonhane i en öppen Landrover, men hur är det för djuren?

I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

Ett sista stopp

Vi avslutade vår irlandstripp i County Mayo´s turisttäta stad Westport – en pärla på många vis!


Westport House sägs vara Irlands vackraste byggnad, möjligen något svårt att avgöra från denna bild. Deras afternoon tea lär vara fantastiskt och hade vi inte ägnat oss åt speed-tourism hade vi hunnit kolla om det var sant!

Great Western Greenway

Vår enda heldag i Westport satsade vi på cykling, David ville egentligen bestiga  det heliga berget Croagh Patricks topp, 750 möh, men det lyckades jag avstyra! Direkt på morgonen kunde vi konstatera att vädret kanske inte var optimalt för cykling, men vi åkte iväg med en shuttlebus till Achill för att sedan därifrån cykla de 42 kilometrarna tillbaka till Westport. Efter dagens tredje regnskur gav vi så oss iväg på våra hyrda cyklar. Det gick som tåget, oklart om det berodde på att vi cyklade på en nedlagd järnväg eller på den starka medvinden.

Vilket landskap, så idylliskt men inte många träd att skula under om behov skulle uppstå!

Behov uppstod! Vi klarade skur fyra och fem bra och lyckades sedan tajma den sjätte skuren med en lunch i Newport.

Sedan var det endast 11 km kvar och vi lyckades ta oss hela vägen utan att bli blöta!

Slut på irlandssemestern för denna gången – en får tacka!

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

 

Marknaden med stort M

Jag ÄLSKAR marknader, så tre dagar i Medinan i Marrakech satt som handen i handsken! Innanför den nästan två mil långa ringmuren känns det lite som att tiden stått stilla. Delvis är utbudet anpassad till turismen, förstås, men framförallt känns det som en marknad för lokalbefolkningen! Souken är som en gigantisk labyrint, där det inte ens är lönt att försöka lära sig att hitta. Vi var lika glada varje gång vi hittade hem till vårt ”hotell”, Riad Ecila, som låg mitt i smeten!Så många vindlande gångar, så mycket folk, så mycket fina saker, tusentals affärer/marknadsstånd, så skön stämning. Synd att jag är en sådan mes när det kommer till att pruta! För här kan man verkligen köpa allt och lite till!

David njuter kanske inte lika mycket av marknader som jag gör, så han fick roa sig med att tänka på att hela medinan och det stora torget, Jemaa El-Fna, numera finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här kan man shoppa, äta, få en tand utdragen, få hennatatueringar eller bara njuta av allmänt kaos. Tyvärr kan man  även titta på ormtjusare och fotas med apor. Seriöst, vem vill betala för detta djurplågeri?
När mörkret faller byter torget skepnad och blir till en gigantisk matmarknad med små rykande matstånd. Vi valde tagine, kyckling och couscous. Kokta  fårhuvuden och grillade hjärnor kändes inte lika lockande… När man känner för en liten paus från marknadskaoset kan man leta upp en riad med servering på taket och sätta sig och njuta av en kall öl. Nej, det kan man ju inte. Men väl ett sött mintte. Eller en god fruktjuice. Vid hunger finns det alltid en restaurang inom räckhåll och alla verkar de servera den traditionella rätten tagine!

Men, att bara strosa omkring planlöst funkar det med!