Waikiki Beach – ytterligare en betraktelse!

En av världens mest kända stränder förtjänar en andra chans…
Runt hela ön, Oahu, finns det sagolika, öde stränder som är lättillgängliga för allmänheten, ofta försedda med toaltter/duschar och de obligatoriska varningsskyltarna (som att man kan drunkna i havet och att man riskerar att skada sig om man klättrar på klipporna). Ändå samlas ALLA på Waikiki Beach!
Här samsas surfare, solbadare, barnfamiljer likväl som pensionärer. Det är kul att sitta på stranden och bara studera folk, många vältränade kroppar iklädda det senaste badmodet!

Men. Här samlas också de som hamnat på fel sida av den blankpolerade amerikanska ytan – uteliggarna! De är många, de är unga och de lever sina liv i skuggan av turisterna. Samlar på sig sådant som turisterna lämnat eller glömt kvar, som neonfärgade luftmadrasser, solstolar, fula solhattar och även den mat som kasserats och mulats ner i någon papperskorg! Så himla sorgligt!
Det där med surfing ja, det är i alla fall inte bara jag som inte kommer upp i stående!

Alla gillar inte solen!

 

Här har folk samlats för ett väckelsemöte, som jag smög fram och lyssnade på, de hemlösa nämndes flera gånger. Annars det var mycket ”Praise the Lord” och goda ord om Barack Obama, kanske för att han är från Hawaii.

 

Happy Thanksgiving, typ

Det är dags att fira Thanksgiving, det gör man den fjärde torsdagen i november i USA (Kanada har valt att fira den andra måndagen i oktober istället). En fest då släkt och vänner samlas och tackar för den goda skörden (eller nåt!), tänker på allt man har att vara tacksam över och äter kalkon med tranbärssås och sötpotatisgratäng.
I USA får man räkna med att allt är stängt på Thanksgiving, men dagen efter, alltså Black Friday, startar den stora REAN då alla butiker är öppna extra länge! Som sig bör efter religiösa högtider, eller?
Vi valde att ”fira” Thanksgiving med en snorklingsutflykt till Hanauma Bay, ett naturreservat 30 minuters bussresa nordöst om Waikiki. Snorkling kändes som en lagom ansträngande aktivitet med tanke på den träningsvärk som slagit till efter gårdagens försök att surfa.

Hanauma Bay är ett, på amerikanskt vis, säkrat snorklingsområde med massor av folk och massor av fisk, STORA och färgglada (både människorna och fiskarna!)! Jag är helt betagen av (och rädd för) havssköldpaddorna!

Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa…  Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…

Waikiki Beach


Tänkte att Hawaii skulle vara häftigare än något annat jag sett, men när taxin släppte av oss vid hotellet på Waikiki Beach vid midnatt i fredags blev jag något tveksam. Minst sagt! Utanför hotellet vimlade det av prostituerade, fulla, drogade och allmänt skumma människor. Det kändes inte helt OK att vistas där så vi snabbhandlade lite förnödenheter och låste in oss på hotellrummet. Nu, efter några dagar och ett antal dopp i det azurblå havet, känns det bättre. Här är fint, men… vet inte, det är något som gör att det inte klickar. Kanske att de byggt höghushotell PÅ stranden, att maten är enkelspårig (garanterat onyttig) eller de många ”jagvillvisauppmig”-turisterna. Totala motsatsen till hur det var i Australien!

Hotellkomplex i närbild – ganska ocharmigt!

Fast det går ingen nöd på oss, naturligtvis inte, sol och salta bad i ett tropiskt klimat är väl alltid härligt. Naturligtvis kan man inte heller döma ut en hel delstat bara för att man inte är helnöjd efter att sett en stadsdel… Dessutom känns det korkat att först klaga och sedan lägga ut finfina bilder!


Waikiki är en del av huvudstaden Honolulu och ligger på ön Oahu. Hela delstaten Hawaii består av drygt hundra vulkanöar utslängda mitt i Stilla havet. Troligen har öarna varit befolkade sedan 400-talet, men det var först mot slutet av 1700-talet som en europé landsteg här och det var förstås James Cook.
Vad kan dölja sig här bakom 3-våningsmuren med parkeringsplatser om inte…

världens största utomhusshoppingcentra, Ala Moana, med 290 butiker och 70 matställen. Tanken är inte att man ska komma hit till fots!
Japaner, japaner överallt japaner, kanske är Hawaii deras eget Mallis? Här en japanska som övar simultankapaciteten, sola, bada, träna magen och SMS:a samtidigt funkar ju fint!

Vill man fotograferas med färgglada fåglar har man kommit rätt!

Aloha Hawaii och en repris på lördagen denna vecka!

Så har vi kommit till Hawaii! Känns lite som att åka jorden runt på några timmar eftersom man är van vid att Nya Zeeland och Hawaii ligger så långt från varandra som det bara går på världskartan.

På vägen passerade vi datumlinjen några gånger och hamnade till sist på andra sidan av den. Börjar man fundera över vad det betyder i praktiken blir det genast lite rörigt. Vi flög vid 11 på förmiddagen och landade vid 9 kvällen före. Två hela lördagar fick vi direkt efter varandra. Det känns nästan som en tidsmaskin.

Enligt planen så går datumlinjen rakt över stilla havet på den 180:e längdgraden. I verkligheten är den inte så rak eftersom länderna i närheten helst vill vara ”på rätt sida” om linjen beroende på vilka grannar de har mest kontakter med. Inte för att tiden på dagen skiljer så mycket, utanför att datumen är olika och det kan betyda en hel del i praktiken. Till exempel blir det bara tre arbetsdagar i veckan som man har gemensamt om länderna ligger på var sin sida om linjen (om man har femdagarsvecka alltså). Söndag i ett land är måndag hos grannen, fredag är lördag…  Därför har några länder bytt sida för att komma närmare grannländerna.

Hawaii ligger ganska öde kan man lugnt säga. Här lite nordöst om mitten ligger de små öarna.

Vi har landat på Oahu som inte är största ön, men det är där Honolulu ligger.

Vi valde att ta oss direkt till händelsernas centrum, Waikiki Beach. Inte det lugnaste stället att checka in på vid midnatt en fredagskväll… Men, nu är det lördag morgon och det känns redan som ett mycket trevligare ställe.

NZ – The end

NZ-äventyret är över för denna gång, men resandet fortsätter och jag är förvånad att det känns så bra att leva i kappsäck. Man vänjer sig visst vid att ha samma skrynkliga och solkiga  kläder varje dag!

På en dryg vecka har vi hunnit se nästan hela Nordön. Naturen är skiftande och väldigt vacker, ungefär som en mix av det vackraste från Irland och Island kryddat med en massa gigantiska ormbunkar som ser ut att ha stått här sedan dinosauriernas tid!


Vart man än kör finns det stora beteshagar, mestadels med kor och får (44 miljoner får sägs det finnas i landet). Alla är inte nöjda med kvaliteten på ullen från fåren så det finns även flera farmar med alpackor (kameldjur från Anderna) – det måste vara ett av världens sötaste djur!

Mindre söt är då den icke flygkunniga  nationalfågeln kivi,  som bara finns vild här på NZ. Den är aktiv på natten, när David och jag snusar mot de elfiltar som verkar finnas på varje motell, så vi har inte fotat den live. Men så här ser den ut, typ.

 

En annan lokal fågel, lite finare än kivin, är pukeko (Purple Swamphen) som syns lite varstans i landet.

 

 

 

Igår besökte vi Waitomo Glowworm Caves, en kalkstensgrotta med fantasifulla droppstensformationer, där man fick glida omkring i en båt och kolla in alla lysmaskar  i taket – som en hel stjärnhimmel! Det som lyser är egentligen ena änden av den kokong som larverna spunnit in sig i. Den lyser för att locka till sig insekter som ska fastna i de långa (spindel)trådar som hänger ner under kokongen. Ur kokongen kommer sedan en munlös mygga som lever i några dagar bara för att para sig och lägga ägg, som blir till larver som …

Och JA, vi har fikat, Flat white är det som gäller och så en muffins med en klick smör till!

 

Och NEJ, Auckland är inte bara tomma pizzakartonger. Här är faktiskt ganska fint!

Imorgon reser vi vidare till Hawaii och trots att vi flyger i morgon landar vi idag (fredag) och får således två fredagar denna veckan! Hej datumlinjen!

En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Avokado och kiwi

Gött, göttigöttgött! Speciellt när det är närodlat och solmoget! Massor av frukt och grönsaker säljs längs vägarna, ibland i obemannade stånd. Då kan man köpa det som odlas just på den gården man stannat vid och allt känns så fräscht och fint! Avokados växer lite varstans och kostar inte många kronor.

Kiwiodlingarna har tydligen hotats av något virus, PSA, och därför tillåts inga besökare där. Jag ville ju se hur kiwin växer – hade absolut ingen aning! Men jag har smugit längs med en plantage och kollat läget. Ser ut som vinrankor modell större.
Kiwin kom från början från Kina och kallades då Kinesiskt krusbär, och det är tydligen ett bär. Nu odlas de flesta kiwiarna i…. gisssa vilket land.


Italien! undrar just varför man förknippar kiwi med Nya Zeeland. Kanske tänker man på kivin, men det är ju en fågel…
En gång såg jag en tjej som åt kiwin som ett äpple ungefär, bara tuggade i sig av det håriga skalet! Kräkkänsleframkallande om ni frågar mig, men tydligen OK eftersom skalet innehåller en massa nyttigheter (antioxidanter). Men tänk känslan av det ludna skalet mot tungan, wuähä!

Väl på plats här i NZ har jag funderat över hur det kan säljas lokala kiwifrukter nu, när det bara är blommor på plantorna. Men tydligen kan de förvaras i ett halvår i kylrum, så pass?

 

På tal om kylrum så är det en kall vår i (eller heter det på?) Nya Zeeland. Det var 8 grader i morse och David har införskaffat både fleecetröja och vantar!

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Verifierad av MonsterInsights