Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta! Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay… Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom en skön stad som är lätt att promenera i.
Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!
Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi! Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.
Lyxigt med drickbart kranvatten!I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt. Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!
När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.
Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.
Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!Aconcagua med snö på toppen!
Vissa har lite kul åt att jag har cirka noll koll när det kommer till planering av våra resor (lite gliringar får jag ta emot, men jag kan tänka mig att ännu fler har kul lite i smyg…). Det bjuder jag på!
Puente Viejo – sevärdheten i byn San Antonio de Areco
Men ibland tänker jag till! Just att vi skulle ta några nätter på en estancia var faktiskt min idé och jag valde Cinacina efter tips i någon blogg jag läst. Mycket fint och avkopplande!
En eftermiddag samlade vi allt mod vi hade och anmälde oss till en timmes ridtur. Spännande, och ganska läskigt när man är helt ovan vid hästar.
Som riktiga guachos!
Cinacina ligger precis i utkanten av byn San Antonio de Areco, cirka 10 mil från Buenos Aires. En trevlig liten by där man emellanåt fick känslan av att tiden stått stilla. Värt ett besök om man gillar stora herrelösa hundar. Men det gör man ju inte…
Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.
Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.
Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!
En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!
Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.
Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.
En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!
Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till
toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots
”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant
🙂 .
Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.
Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk
vy!
Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.
Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.
Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.
Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!
När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.
Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.
På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!
Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.
Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!
När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!
Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden!
Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.
Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare!
El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.
Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt!
Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek.
Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.
Lago Roca
Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!
Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).
Idag styrde vi kosan mot arbetarstadsdelen La Boca, den coola, hippa och färgglada stadsdelen. När artisten Benito Quinela Martin på 60-talet, började måla husen längs El Caminito i glada färger förvandlades gatan från fallfärdig och övergiven till ett paradis för kreativa artister och skjulen av korrugerad plåt fick stå kvar.
Men nu…
Det var inte många rätt i den stadsdelen! Turistfälla är en bättre beskrivning. Massturism på liten yta och allt anpassat därefter. Inte riktigt vår melodi!
Massor av häftiga väggmålningar finns det i alla fall även i denna stadsdel!Fotbollslaget Boca Juniors kommer från La Boca. Man var inte ense om lagtröjornas färger från start 1907 så man bestämde att välja flaggans färger på första fartyg som anlände till Buenos Airies. Ett svenskt fartyg blev det!
Vi gick en snabb promenad längs El Caminito, tog en sväng förbi Boca Juniors hemmaarena La Bombonera och åkte sedan taxi därifrån. Ja vi åkte taxi, både dit och tillbaka faktiskt, eftersom vi läst många varningar om att i områdena utanför turiststråket var risken för rån stor! Sådana varningar tar vi på allvar!
En morgon kände vi för en PW och tog oss över bron Puente de la Mujer mot det fashionabla området Puerto Madero där det, förutom lyxiga bostäder, finns ett naturreservat (Reserva Ecológica) som man kan promenera/jogga/cykla i.
Fram till 50-talet var området en plats för ett bad i Rio de la Plata, men sedan blev vattnet för smutsigt och 1986 bildades ett reservat för att skydda flora och fauna.
Varningsskyltarna för ormar var många, men vi såg bara sköldpaddor!
En sväng till området Ricoleta har vi också hunnit med, där var tanken shopping men istället blev det besök på ett trevligt microbrygeri, Buller, och en sväng inom den häftiga begravningsplatsen Cementerio de la Recoleta där vi letade efter Evitas grav (men gav upp ganska snabbt då vi höll på att gå åt i värmen)!
Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till
och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på
spanska!
Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.
Salt, salt, salt…
Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur
för att förstå hur saltet utvinns.
Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar
och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir
kvar och kan samlas ihop.
Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.
Lagras gör saltet i stora högar.
Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.
Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.
Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.
Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara
skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt
salt.
Nu var det inte bara salt som lockade utan också
möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och
bli rosa av ätandet.
Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.
Så var det dags att lämna Taipei för att få se lite mer av Taiwan. Vi gav oss iväg, i hyrd bil, i sydvästlig riktning. Målet var Jiji. Anledningen till att vi åkte just hit är lite oklar… vi är sådana som gillar att se nya platser och lockas inte alltid av kända sevärdheter utan njuter mer av att få ta del av annorlunda vardagsliv. Cyrielle och Linus var med på noterna!
Även utanför Taipei kändes allt välordnat, bra vägar och lugn trafik. Det var bara det där med regnet som verkade bli vår ständige följeslagare. Ett stopp var planerat i Rainbow Village i staden Taichung. Nu snackar vi street art! 2010 började krigsveteranen Huang Yung-Fu, då 85+, färglägga sin omgivning efter hot om att kvarteret skulle rivas och det verkar fungera. Husen är kvar och lockar nu massor av turister.
Tänk vad lite (eller mycket) färg kan göra!
Så till Jiji, en stad med ca 11 000 invånare i en bergig men bördig del av landet! Inte en västerlänning siktades under våra två dygn där. Gillas! Boendet, Kurumba, gillades också!
Det regnade…
Fräscht och trevligt med en mycket pratsam receptionist/frukostvärdinna/guide som skrattande försökte berätta ALLT om Jiji för oss. Hennes engelska haltade något så det mesta pratade hon in i en liten översättarmanick som sedan rapade upp allt på svenska.
Vi strosade runt i staden, både med och utan paraply, och kollade in:
Gigantiskt kamferträd – mycket smärtstillande kamferolja skulle kunna utvinnas här!Arkitektur, portal, flodfåra och vackra tempel (säkert ett i varje kvarter)!Här odlas det drakfrukt. Färdigförpackad!
Vi ägnade oss även åt ”disaster tourism” genom ett besök vid Wuchang-templet. Det kollapsade i en stor jordbävning 1999 och har sedan fått stå orört.
Sedan hade vi fått tips på bra restauranger. Lokala sådana. Vi beställde genom att kryssa för det vi ville äta, frågan var om vi var mest sugna på 麵條 eller 雞肉糖醋? Inte helt lätt, men det blev bra.
Supergod mat! Och ölen hämtade man själv i kylen så där var vi säkra!
Vi hade olika önskemål med saker vi ville se i området, David hade landets största sjö Sun Moon Lake högst på sin lista och Cyrielle ett tehus. Linus och jag var inte så pålästa, men jag drog till med Paperchurch (för att det stod med på en liten papperskarta vi fått).
Kyrkan var dock inte mycket att hurra för. Istället ägnade vi oss åt att studera fjärilar i parken.
Även tehuset, Antique Assam Tea farm, betade vi av snabbt och lyckades sedan köra vilse så vi istället hamnade på ett vackert teplantage i en palmskog.
Så till sist Sun Moon lake, där var det såhär fint. Och notera, inget regn!
En sådan här vacker gravplats måste man ju bara stanna till vid!
Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!
Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.
Parentes: (Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter. Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.) Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.
Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.
Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!
Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.
Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här. Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!
Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!
På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp. Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…
En lördagsutflykt med lite kultur, lite strandpicknick och en lite utmanande vandring. Lovisa och Marcus tyckte det lät bra och hängde på.
Öster om Alcúdia på Mallorca ligger halvön Victoria med berg, skogar och några små samhällen. Vi hade fått tips om att konstmuséet Sa Bassa Blanca var värt ett besök. När vi ändå tog oss ända dit (det är ju ändå över 6 mil från Palma och i princip så långt man kan ta sig på denna lilla ö) så hade jag hittat en vacker strand som låg bara en liten bit därifrån. En bra kombination helt enkelt!
70-talsbyggnaden som tillhör Sa Bassa Blanca.
Sa Bassa Blanca grundades av några samlare och konstnärer på 90-talet. Konsten som visas finns del i trädgårdarna, dels inomhus i ”bunkrar”. Vi valde utomhusdelen enbart denna soliga lördag.
En jättebläckfisk inspirerad av den nordiska mytologins Kraken, ett havsmonster som kunde attackera fartyg enligt sjöfararsägner.
Ett antal andra djurskulpturer är spridda i parken.
Plastsopor är ett aktuellt ämne. Här som väggbeklädnad…
”Little People” är en ringdans där vi försökte brygga över luckorna.
Vid skulpturen ”The Tree” studerade vi mest oss själva och inte själva konstverket.
Sen var det dags för strandturen med lite medhavd picknick. Målet var Platja des Coll Baix längst ut på Victoria-halvön. På kartan handlade det om 500 meter fågelvägen från vägens slut till stranden. I beskrivningarna skulle det vara en lätt promenad utom sista biten. Det lät ju som en lagom uppgift. Efter en stunds promenad såg vi havet, långt där nere…
Det som jag uttryckt som en tur till stranden blev lite mer utmanande, men så vackert det såg ut nere vid målet!
Nerför genom skogen kändes OK, men stranden verkade inte komma närmare speciellt snabbt. Sedan mötte vi några som hade vänt för att sista biten var för brant… Men, vi fortsatte.
Stigen slingrade sig ner i serpentinform och sedan var vi nere vid klipporna. Ja, lite utmanande var det i alla fall.
En grovsandstrand med härliga vågor, synd att det bara är sådär 17-18 grader i vattnet så här års. Inget bad blev det.
I denna delen av Mallorca finns en hel del vildgetter. Ättlingar till getter som togs med till ön av befolkningen för flera 1000 år sedan. En del förvildades och har sedan förblivit en egen ras.
Några vildgetter som verkade allt annat än vilda kom plötsligt ner för branterna och började ge sig på strandgrannarnas matsäck.
Mycket närgångna verkade de och det gällde att hålla koll på sin mat.
Det hela slutate med att en lös hund jagade iväg dem uppför branterna igen.
Sedan var det bara promenaden uppför kvar. Drygt 30
minuter tog det. Svettigt värre trots bara 18 grader i luften. Inte en badtur
att rekommendera mitt i högsommarvärmen!
Medelhavsområdet är känt för sina citrusfrukter i alla dess former. Mallorca är inget undantag, här finns också en apelsinsort som siktar på att bli ett eget varumärke: Sóller-apelsiner.
Det verkar som citrusfrukterna sitter kvar på träden för evigt. Oavsett när på året man ser dem är det fullt med frukt. Riktigt så är det inte, men skördetiden är lång, från oktober ända tills nya blommor kommer en bra bit in på våren. Små citrusfrukter skördas först, som til exempel mandariner, sedan olika apelsinsorter som Navel (bra att skala och äta) och Canonet (bra för juice). Sedan mitt i vintern de beskare Minneolas (bra för marmelad). Efter det citroner.
Till sist de stora grapefrukterna.
Framförallt Sóllerdalen på Mallorca är en riktig idyll, en citrusdal helt enkelt. Massor med små trädgårdar med citrusträd i alla former, bara att njuta av utsikten!
Givetvis har man en apelsinfestival varje år, Fira de la Taronja. Ja, apelsinfestival på mallorkin helt enkelt. Med apelsinfontän på torget!
Ibland verkar det också kunna skapas udda citroner. Undrar om det är godkända av EU när det gäller formen 🙂 ?
Att spanjorerna föredrar att pressa apelsinjuice själva är ganska tydligt i butikerna. Nästan inga färdiga juicepaket, men desto fler säckar med apelsiner att köpa och pressa själv eller så finns det pressmaskiner i butiken så att man kan pressa sig en flaska!
Jag har anammat detta och intar ett par pressade apelsiner varje dag. Gott!
