Bordeaux! Bordeaux!

Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan… 

Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!

Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!

Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!

Rue Notre Dame

En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.

Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!

Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!

Måste dock erkänna att jag tyvärr inte  har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit! 

Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!

Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.

Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!

Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!

Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!

En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.

Byggnaden är en sevärdhet i sig!

En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne. 

Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.

Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap!
Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!

Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!

Ett återbesök i Bangkok

Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.

Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!

Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.

Nästan granne med Bayoke Tower-hotellet med 88 våningar.

För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.

Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!

Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.

El- och bredbandsledningar i en enda salig röra…

Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?

Vegetariska ägg, hökar och hästar???

Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!

Minimalt kafé som inte är känt för sitt kaffe…

Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.

Ödlor, ormar, katter, hundar, fåglar, grisar, okända typer, osv.

Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…

Jag vill också ut och gå på matbordet!

Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.

Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!

Inte bara ris och nudlar!

Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!

Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!

Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”! 

Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!

Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander!
Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!

Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven). 

Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander.
Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.

Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.
Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!

Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!

Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!

Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!

Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!

Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!

Rääälia grååådor!

När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!

Uppifrån och ner:
Sötbesk kaka med puffat ris!
Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)!
Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.

Då var det godare med rambutan!
Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…
Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?

Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!

Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!

Taipei

Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!

Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.

Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.

En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.

Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.

Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.

Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.

En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.

Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!

Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…

Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .

Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.

Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.

Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.

Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området

Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.

Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…

Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.

Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.

Sockerbelagda frukter, Tanghulu.

Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.

Pork Pepper Bun-tillagning.

Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.

Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:

När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!

Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.

Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang

Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.

Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.

Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.

När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.

Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!

Andalusiens vita byar

Påsklov och fyra nätter i Andalusien. Skulle kunna innebära sol och bad eller varför inte en himla massa läsande av bra böcker? Ja varför inte? Svaret är David. 

Han planerar alla våra resor och det blir alltid superbra, men det där med att chilla när man är ledig är inte riktigt hans grej! Så det blev fyra nätter på tre olika hotell i tre olika byar – allt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt! 

Denna gång var fokus på fina vita byar, som det finns gott om i Andalusien. 

De enkla husen är vitkalkade för att hålla värmen nere under sommarmånaderna och på många ställen känns det som om tiden stått stilla. Gränderna är smala och det är inte helt enkelt att hitta i dessa labyrinter.

Arvet efter morernas tid här visar sig både i arkitektur och mat.

Bilturen startade på flygplatsen i Granada och första målet var Cordoba. Mer om det i ett annat inlägg.

By nr 1 – Zuheros

Regnet hängde i luften och vi speedade genom byn, men hann nog ändå se det mesta i denna vita by med endast 740 invånare! En kaffe hann vi också med! Det är så vi ”jobbar” – gå, gå, gå, gå och sedan en fika som belöning!

By nr 2 – Zahara de la Sierra

”Det moriska örnnästet”.

Som så många av de vita byarna ligger Zahara på ett berg och ser ut att rinna nerför slänten. Vi lyckades hitta en parkering, gick en sväng i byn och hittade en bar där vi år lunch. Två rejäla mackor och två kaffe kostade €4.40 totalt, inga turistpriser här inte!

Utsikt över en damm i floden Guadalete.

By nr 3 – Arcos de la Frontera

Men sina 31 000 invånare är det kanske mer en stad än en by. Men vit är den! Här stannade vi en natt på det mycket trevliga hotellet Posada de las Cuevas.

I centrum slingrar sig gränderna uppför (och givetvis även nerför) berget och man blir andfådd även av kortare promenader, tur att det finns gott om barer och restauranger.

På ett torg kände David plötsligt igen sig och började grubbla över vilket ställe vi varit på som liknade Arcos de la Frontera så mycket, men kom inte på det. Själv kunde jag inte ens gissa eftersom jag inte alls kände igen mig. Och det var ju lite märkligt… då det visade sig att vi varit just i denna by, på detta torg, för endast 4 år sedan. Det kunde Google tala om för oss, för där finns all gps-historik samlad.

By nr 4 – Setenil de las Bodegas

Om många byar ligger på höjder så kändes det snarare som om Setenil hamnat på botten av en ravin, till viss del under bergen…

Man valde att bygga så både för att spara på byggmaterial och för att lättare kunna hålla ute värmen under sommaren och kylan under vintern.

Namnet Setenil kommer från det latinska septem nehil, nio gånger nej, som sägs vara det antal gånger katolikerna försökte ta tillbaka området från morerna.

By nr 5 – Frigiliana

Sista natten tillbringade vi i mycket fina Frigiliana, 6 km norr om Nerja. 

Så. Himla. Fint! 

Slingrande kullerstensgator mellan vitkalkade hus med röda tak som skapar en fantastisk kontrast mot den blå himlen. Gissar att himlen alltid är blå här…

Staden är delad i två delar en ny och en gammal, Morisco-Mudéjar, som också är den charmigaste.

Vill man ta del av historien om de moriska uppbrotten kan man läsa på de 12 keramiska plattorna som finns utspridda i de gamla delarna av byn.

Givetvis bör man även testa det söta moscatelvinet (muscat) som sägs passa bra till söta desserter, vi skippade desserten och körde direkt på vinet och det gick bra det med!

Detta var byar vi stannade till i, minst lika många passerade vi bara förbi för ska man speedturista kan man ju inte stanna överallt!

Montuïri

Idag, denna blåsiga påskafton, blev det en liten utflykt till den medeltida byn Montuïri.

En pittoresk, oexploaterad by på en kulle tre mil öster om Palma. Väl i byn körde vi mot centrum, men det var lite oklart var just centrum var, det var ingen metropol direkt – närheten till kyrkan fick avgöra.

Och där, precis framför kyrkan, hittade vi till och med en restaurang, Cafe can Pieres, där vi beställde Pa amb oli, alltså bröd med olja! Kan det vara något?

Jomenvisst, denna mallorkinska specialitet kan vara mycket god eller mycket tråkig (tänk torr macka med lite skinka på).

Denna var mycket god, kanske Mallorcas bästa? Mums på det!

Stellenbosch

Sista anhalt på resan var Stellenbosch, mitt i vindistrikten i bergen nordöst om Kapstaden. Här är det verkligen vin som gäller! Staden är omringad av vinodlingar och vintillverkare.

Stellenbosch är en fin liten stad med många vackra gamla hus och gator. Den kallades ibland Eikestad efter alla ekar som grundaren i slutet av 1600-talet lät plantera. En del gator är fortfarande kantade med ekar.

Stellenbosch har också ett universitet med vinutbildningar så klart, men också med inriktning på konst. Det märks i staden där nästan varje gathörn har ett litet konstverk och universitetshusen var vackra i sig!

I form av annorlunda cykelställ till exempel. Dock såg vi inte någon cykel parkerad i dessa, men de är kanske för fina för att användas 🙂 .

Många vackra 1800-talshus fanns att beskåda under en promenad i centrum.

Nelson Mandela har fått en plats i parken framför stadshuset.

Men, nu var det framförallt vinet som skulle utforskas! Två dagsturer till två vingårdar per dag. Camilla provade och jag var chaufför.

Alla ställen hade ett mycket praktiskt upplägg för provningar. Man betalade 40-50 Rand (ca 25-30 kr) och fick då sitta ner och prova 4-5 olika viner ur deras utbud. Mängden vin var också fullt tillräcklig för 2 personer (definitivt om en var chaufför och bara smuttade lite). Handlade man sedan något så var provningen ibland gratis. Mycket bra idé för att göra det enkelt för besökarna!

Naturen och odlingarna runt vingårdarna är helt fantastik och bara dessa vyer är tillräckligt för ett besök.

Vingården Rust en Vrede var en höjdpunkt för ett fantastiskt vin. Tydligen Nelson Mandelas val av vin till Nobelprismiddagen i Oslo.

Boschendal var ännu en vacker vingård med gott vin!

Spier var värt ett besök för vinets skull, men också för en fin anläggning och park och för att de hade provningsvarianter med vin+choklad eller vin+ost som alternativ. Camilla satsade på vin+choklad. Ett bra val!

Även inne i Stellenbosch kan man dricka gott vin, i ett vijnhuis till exempel!

Sydafrika är inte bara ett vinland. Det fanns mängder med lokala ölbryggerier och ölsorter att prova också! Trevligt!

Sen var det det där med säkerhet igen. Tråkigt att det verkar behövas elstängsel och taggtråd för att känna sig trygg… Vi tror inte att det är de äldre som är problemet, även om det såg ut så på varningsskyltarna!

Då var det slut på Sydafrikaresan för denna gång. Mycket fin natur och ett fantastiskt klimat. Inte omöjligt att vi återvänder någon gång. Men, det där med att återvända är ju inte riktigt vår grej 🙂 .

Marknaden med stort M

Jag ÄLSKAR marknader, så tre dagar i Medinan i Marrakech satt som handen i handsken! Innanför den nästan två mil långa ringmuren känns det lite som att tiden stått stilla. Delvis är utbudet anpassad till turismen, förstås, men framförallt känns det som en marknad för lokalbefolkningen! Souken är som en gigantisk labyrint, där det inte ens är lönt att försöka lära sig att hitta. Vi var lika glada varje gång vi hittade hem till vårt ”hotell”, Riad Ecila, som låg mitt i smeten!Så många vindlande gångar, så mycket folk, så mycket fina saker, tusentals affärer/marknadsstånd, så skön stämning. Synd att jag är en sådan mes när det kommer till att pruta! För här kan man verkligen köpa allt och lite till!

David njuter kanske inte lika mycket av marknader som jag gör, så han fick roa sig med att tänka på att hela medinan och det stora torget, Jemaa El-Fna, numera finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här kan man shoppa, äta, få en tand utdragen, få hennatatueringar eller bara njuta av allmänt kaos. Tyvärr kan man  även titta på ormtjusare och fotas med apor. Seriöst, vem vill betala för detta djurplågeri?
När mörkret faller byter torget skepnad och blir till en gigantisk matmarknad med små rykande matstånd. Vi valde tagine, kyckling och couscous. Kokta  fårhuvuden och grillade hjärnor kändes inte lika lockande… När man känner för en liten paus från marknadskaoset kan man leta upp en riad med servering på taket och sätta sig och njuta av en kall öl. Nej, det kan man ju inte. Men väl ett sött mintte. Eller en god fruktjuice. Vid hunger finns det alltid en restaurang inom räckhåll och alla verkar de servera den traditionella rätten tagine!

Men, att bara strosa omkring planlöst funkar det med!

Hong Kong

Efter 33 år för min del var det dags för ett återbesök i Hong Kong. På den tiden ett brittiskt territorium och nu en del av Kina, men med en del särbehandling. Just denna behandling verkar ha betytt att förändringen inte är så stor. Mest påtagliga skillnaderna är alla stora shoppingcentra och finansskyskrapor som har nått nya höjder.


Man ser lätt utvecklingen om man jämför med en 33 år gammal bild! Skyskrapor för 80-talet ser ut som lilleputtar i jämförelse…

Stora köpcentra kan ha sina fördelar. Så här i Hong Kongs sommarhetta kan man svalka sig samtidigt som man tar sig fram genom staden. Men, det krävs bra inomhuskartor för att inte villa bort sig… Ska man till en speciell butik eller utgång så krävs tålamod.

Matställen finns det gott om och maten är verkligen god. Populära ställen får man köa in till.

Vill man inte det så kan man alltid välja en gaturestaurang och sitta på upp-och-nervända tunnor.

Som vanligt i storstäder letar vi efter charmiga stadsdelar där nya människor, barer, caféer och udda butiker flyttar in i gamla områden. I HK är det framförallt söder om Hollywood road, SoHo, på Hong Kong-ön som gäller.

Området ligger i sluttningen mot Victoriaberget och är därför lite jobbigt att ta sig till. I början på 90-talet ordnade man därför ett rullband så att man kan ta sig upp lite lättare. Central-Mid-Levels Escalators som den kallas för går nedåt på morgonen för dem som ska till jobbet och sedan går den uppför resten av dagen!


De nya barerna och butikerna avviker en hel del från den gamla bebyggelsen.


Lite charmigt med trottoarstolarna, som gjorda för kvarterets stammisar. Tomt denna heta eftermiddag dock.

Här ligger också Man Mo templet ägnat åt krigets och litteraturens gudar enligt kinesisk religion.

Rökelse verkar vara en viktig företeelse. Gigantiska rökelsespiraler täckte taket. Dimman låg tjock och tät.


Ett annat sätt att ta sig runt på Hong Kong-ön är att åka med två-vånings-spårvagnarna med smeknamnet Ding Ding. Tät trafik och mycket folk. En blandning av gammal tradition och effektivt transportmedel.


Mellan HK-ön och fastlandet Kowloon kan man ta de gamla Star Ferries båtarna. Det känns verkligen som tiden stått stilla! 33 år mellan dessa bilderna:

Det kändes nästan som samme man står kvar och funderar på livet! En ny rad har skrivits till på skylten så att man ska veta mer precis var man hamnar på HK-ön! Priset verkar också stått stilla. 2,30 kr för en enkel tur. Vill man lyxa till det kan man åka på övre däck ock då betala hela 2,70 kr!
Gatumarknader är populärt. Hela gator stängs av och butikerna breder ut sig.

De säljer verkligen allt mellan himmel och jord! Ofta billiga ”nödvändigheter”, men ibland mer antika eller kitschiga saker.

Våra 4 dagar i HK blev inte riktigt som vi tänkte. Vädret var inte helt normalt. Först den varmaste dagen på över hundra år. 37 grader och grymt fuktigt. Ångbastukänsla… Plus smog över stan och varningar för ohälsosam luft. Ingen bra utsikt från toppen av Victoria peak (550 meter högt).


Men, sedan drog tyfonen Hato förbi och rensade luften rejält!


HK har ett välorganiserat system för tyfonvarningar. Nuförtiden via en app, men också genom att sätta upp skyltar i stan så att ingen missar vad som håller på att hända. Redan dagen innan varnas för nivå 3/10, vilket betyder ”var beredd”. Sedan är nästa nivå 8/10. Då stänger alla skolor och allmänna kommunikationer och 7 miljoner människor rekommenderas att stanna inomhus. Hato uppgraderades sedan till 10/10, högsta varningsnivån alltså. Det har bara hänt tre gånger sedan 80-talet.

Vi klarade oss bra där vi bodde på 6:e våningen omgivna av 30-våningshus. En hel dag var allt stängt och nästan ingen var utomhus. Efter det värsta var över kunde man vandra omkring på folktomma gator och konstatera att centrala HK ändå hade klarat sig ganska bra.