Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

Es Coll

Vår by, eller i alla fall byn vi bor på gränsen till, är Es Coll d’en Rabassa. Eller kort och gott, Es Coll.

Ett samhälle som växte upp runt järnvägen som förr gick från Palma och österut. Idag är det en lugn liten förort med barer, caféer och restauranger.

Ett mycket poppis ställe är Casa Ivan som satsar på klassikern Churros. En långsmal friterad skapelse som oftast serveras med en hel kopp varmchoklad… Jag föredrar strösocker istället.

Längs huvudgatan, som lokalbefolkningen kallar ”La Principal”, finns en del små, charmiga butiker.

En kyrka, ett antal små gränder med stor blandning av nya och gamla hus utgör hjärtat av byn.

Många fina gamla hus, ibland lite slitna i väntan på renovering, ibland mer välhållna med fin utsmyckning.

Det nybyggda området rymmer pampiga hus, nästan lite art déco stil i vissa fall.

Trots den väldigt trevliga byn och närheten till strand och Palma finns det få hotell. Ett hotell av det pampigare slaget ligger vid strandpromenaden.

Den gamla järnvägsstationen lever kvar, men nu som ett litet anonymt bibliotek.

Nuförtiden är det inte järnvägen som lockar hit folk. Det är istället den fina stranden, klippbadplatser och uteserveringar.

Strandpromenaden lockar mycket folk och vid rätt tillfälle så kommer solnedgångskamerorna upp!

Es Coll rymmer också ett gammalt industriområde med små verkstäder och en typ av spelhall som finns lite här och var på Mallorca. Denna lokala spelhall har tagit över en gammal skorsten som ”reklampelare” nattetid.

Där Es Coll tar slut i öster finns ett naturskyddsområde som lämnats obebyggt. Anledningen till detta är att det ligger rakt under flygplatsens landningsbana… Området liknar mest en hed med en liten strand, som fungerar som hundbadplats.

Men en del historia och natur har i alla fall bevarats på grund av detta. Bunkrar från kriget, stenbrott och låg växtlighet finns att beskåda.

Tydligen har området ett blodigt förflutet som hästslakteri! Detta lär vara betydelsen av namnet på området, Es Carnatge (biff, kan man spåra namnet till på katalanska…).

Här finns också plats för en bar med uteservering! En chiringuito (spansk strandbar) flyttar hit varje sommar. Enkelt, mysigt och havsnära! En fällstol och utskänkning av en burk cerveza!

Bilbao

I vår jakt på spanska städer var det nu dags för Baskien och Bilbao. 5:e störst med nästan en miljon invånare är staden, som ligger på spanska nordkusten vid floden Nervións mynning. En gammal industri- och hamnstad som fått ett kulturellt uppsving mycket tack vare Guggenheimmuseet. En ganska tom och sömnig stad denna annandag påsk.

Staden har som de andra stora städerna i Spanien en gammal stadskärna med smala mörka gränder och fina torg.
Här en gränd prydd med den Baskiska flaggan. Ja, som en dansk flagga med grönt kryss.

Nueva Plaza som kombinerade pintxosätande föräldrar med fotbollsspelande barn!

Ett lite mindre torg är Miguel Unamuno Plaza där folk mest
tog det lugnt, och så en copa eller caña förstås!

Överallt finns mängder med pintxosbarer! Det verkar helt klart som om Bilbaoborna lever på dessa snacks morgon, lunch, mellanmål och middag.

”Vanliga” restauranger får man söka lite extra efter och helst ska även de ha en liten pintxos-disk eller spontanservera en pintxos medan man väntar på maten. Gott är det i alla fall!
Floden ringlar igenom staden och broar från olika tider och stilar behövs för att staden ska hänga ihop.

Som vanligt letar jag efter stadsdelar med en lite egen charm. San Frantzisko och Bilbao la Vieja är ett par små exempel på detta i Bilbao. Kanske blir de hipsterområden på sikt, som så många andra liknande områden.

Bilbao är väl mest känt för sitt konstmuseum, Guggenheim. Byggnaden är inte gjord för att smälta in i stadsbebyggelsen i alla fall!

Även insidan är imponerande. Inte en rak linje här inte!

En del utomhusverk kunde man dessutom fotografera… All konst i själva museet var väl bevakad av vakter så att ingen skulle kunna smygfotografera. Den vertikala ”trädgården” i form av en hund (”Puppy” av Jeff Koons) var inte så färggrann som den kan vara när alla blommor i ”pälsen” blommar.

Den stora vägbron alldeles intill museet har även den fått en del utsmyckning för att ”passa in”.

Även andra byggnader i staden är konstinspirerade, som till exempel en gammal lagerbyggnad, Azkona Zentroa, som har ”inretts” med nya byggnader på vackra pelare, som innehåller bibliotek, bio och en takpool, som fungerar som ”konstverk” underifrån 🙂 .

Även San Frantzisko ståtar med en del väggmålningar, men skelett är kanske inte det man hade valt som fasadmålning på sitt hus…

Som vanligt nöjde vi oss inte med att promenera omkring utan tog en cykeltur ut mot flodmynningen och Atlantkusten.

Vägen ut längs floden, var av varierande slag. Väldigt tydligt att det är en gammal hamnstad som till ganska stora delar har förfallit.

Målet var ett UNESCO-världsarv (såklart jag inte kan missa ett sådant!). Biscayabron från slutet av 1800-talet är en hängande transportbro (ja så heter tydligen denna udda brokonstruktion) som förbinder orterna Portugalete med Getxo.

Tydligen var detta enda lösningen för att inte stoppa stora fartyg från att gå in i Bilbaos hamn samtidigt som man inte kunde bygga långa ramper i de trånga städerna på båda sidorna. Fortfarande fungerar denna som gång, cykel och bilbro! 4 kr kostar en enkeltur. Otroligt att bron har fått stå kvar och att den fortfarande används efter mer än 100 år! Tydligen är den tillräckligt hög för att fartygen ska ta sig förbi till Bilbaos inre hamn.

Ytterligare en bit ut i staden Getxo nådde vi till sist Atlantkusten.

Besök

Bästa blogg, vi vet att du finns men en besöks-boom gör att du prioriteras bort! Här kommer i alla fall några bilder:

Bad i iskallt vatten vid Cala Pi! Iskallt enligt badkrukan nummer 1 = Camilla!

P1000758

Balkonghäng med Lovisa, Marcus, någon spännande dokusåpa och den goda 15-kronorscavan!

2016-06-07 22.21.07

Vandring upp till Castell d´Alaro! Vackert! Sjukt vackert faktiskt!

2016-06-16 11.14.522016-06-16 11.29.07P1000980P1000973
Äter gör vi också lite då och då. Förutom paella och stans bästa burgare på Badal hann vi även med att njuta av den supergoda maten på Sa Llum!2016-06-18 20.40.57

Bougainvillean blommar och vi med den!

2

Castell d’Alaró och Es Verger

Mallorca bjuder verkligen på en lång rad av bergsvandringar. Denna söndag satsade vi på en vandring med både bergstoppsruin och en mycket speciell bergsrestaurang.

2016-04-17 12.49.32

Byn Alaró var starten på turen upp i bergen. Tycker man om att gå på serpentinvägar och studera potthål så kan man gå redan ifrån byn. Tycker man om att köra på dessa vägar kan man ta bilen upp en bit på berget. Jag valde förstås det senare. Extra spännande när det inte går att mötas och mötesplatserna ligger med några hundra meters mellanrum.

2016-04-17 13.30.07

Vi parkerade vid restaurang Es Verger som är väl värd ett besök. Men, först satsade vi på en vandring upp till toppen på Puig Alaró där borgruinen Castell d’Alaró ligger. Rutten är en del av leden GR-221, som vi provat små delar av tidigare.

20160417_124447

Här på en otillgänglig klippa 800 meter upp ligger resterna av en borg som använts av flera härskare på ön. Detta var morernas sista utpost på ön innan de tvingades bort på 1200-talet. Vid sidan av borgen finns också några hus och ett litet kapell. En otroligt vacker utsikt är det!

20160417_124832

Vill man kan man till och med bo över på ett vandrarhem.

20160417_124736

De enda vägarna upp hit är gamla åsnestigar.

P1000353

Även de av typen serpentinväg, men inget hindrar förstås cyklister på denna cykeltokiga ö.

P1000357

Har man svindel (som jag) ska man hålla sig en bit från kanterna. Borgen ligger på en bergskam med stup på båda sidor.

2016-04-17 12.36.17

Vi utmanade svindeln med några knäppa bilder.

Es verger blogg

En del söker ännu farligare fotoposer och spär på ens svindel ytterligare…

2016-04-17 12.33.47

Mallorcas högsta topp, Puig Mayor i skuggan i bakgrunden (1450 meter hög). Efter rundan på cirka 7 km och 200 höjdmeter var det dags att prova Es Verger.

Verger

Denna ovanliga restaurang långt från närmsta bebyggelse, inrymd i en mörk gammal lada men med ett otroligt rykte om sig att servera god mat.

P1000383

Specialiteten är lammrygg, tillagad i långsam takt i ladans gigantiska ugn av de som sköter matlagningen med mångårig erfarenhet 🙂 .

2016-04-17 13.35.37

MYCKET gott enligt säker källa (Camilla…).

P1000381

Man lägger inte någon energi på mycket annat än maten, så det är plastbord och stolar som gäller, vin serveras i dricksglas… Men, det är en del av upplevelsen och något som bidrar till att ryktet sprider sig  att stället är väl värt ett besök.