Safari

Safari i Addo,
eller Addo nasional olifant park som vi säger på afrikaans?
Det lär vara nyttigt att ibland gå utanför sin komfortzon och jag hade på känn redan från början att safari i Afrika kunde bli en sådan utmaning! Så är jag ju också en fegis på många sätt… Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
Fantastisk äventyr (extremt välorganiserat, kunnig guide, massor med djur fick vi se, stora ytor, få bilar) och visst var det häftigt (och sjuuukt läskigt) att glida förbi en meter ifrån både noshörning och gigantisk lejonhane i en öppen Landrover, men hur är det för djuren?

I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.

Garden Route

Sedan ska det ju, som alltid när man är med David, köras lite bil också – Garden Route närmare bestämt. Rutten som från början startade i Heidelberg och var cirka 30 mil lång är nu nästan 70 mil för det är med Garden Route som med Österlen i Skåne, något oklart var den börjar och slutar eftersom turistmagneter ger klirr i kassan.

Vi susade iväg österut från Kapstaden och hade några mål längs vår väg mot Mossel Bay där vi skulle övernatta, vi hade dock inga planer på äventyrsturism och lockades inte av varken hajsafari, surfing på sanddyner eller världens högsta bungyjump! Då var fin natur mer intressant för vår del och naturen är oslagbar, så otroligt vackert att man måste stanna med jämna mellanrum bara för att njuta. Och fotografera! Dessa dök upp när vi kört en bit och vi blev ganska förvånade.

Babianer på vägen, det visade sig att de är vanliga här och varningsskyltarna duggar tätt. Böter för den som matar dem!

En pingvinkoloni var mitt mål och till en (två, men det återkommer jag till) sådan kom vi i Stoney Point vid Bettys Bay. Lite av en dröm faktiskt att få se pingviner i sin rätta miljö. Fast det känns inte som deras rätta miljö när det är 30 grader varmt och de struttar omkring på solvarma klippor. Den endast 65 cm höga Afrikanska pingvinen är utrotningshotad och finns endast längs Namibias och Sydafrikas kust.

Hermanus hade vi fått tips om att det skulle vara en trevlig by och av kön att döma för att ta sig in i byn med bil verkade det stämma. När bilen hittat en p-plats kunde vi se att det säkert var en trevlig by, men just såhär mitt i julledigheten något överbefolkad så vi lunchade och körde vidare. Allting vi har ätit har varit så fantastiskt gott, fina råvaror tillagade med kärlek på varenda liten restaurang.

När vi lämnat Hermanus och körde vi inåt landet mot Republiken Swellendam och landskapet skiftade från gröna skogar till stora fält där det ganska nyligen skördats.

Väl framme i Mossel Bay hann vi inte mer än äta en supergod middag i byn och sova på det väldigt ombonade och hemtrevliga B&B Aqua Marina!

Sedan blev det mest stopp längs stränder, först Wilderness där det var ganska folktomt och inte många som badade på grund av starka strömmar (och säkerligen för att det var iskallt i vattnet)!

I Knysna, Sydafrikas ostronhuvudstad, nöjde vi oss med att fota en kyrka där gången kantades av Afrikas liljor.

I Nature´s Valley stannade vi för att äta vår medhavda picknick och njuta lite av solens värmande strålar.

Ännu en folktom gigantisk strand där nästan ingen badade, istället höll folket till här – vid en lagun där vattnet inte såg jätteinbjudande ut…Här såg vi också denna rödögda fågel, en kapstrandskata, vanlig längs kusten i södra Afrika.

Sista dagen, när vi egentligen var på väg till flygplatsen körde vi en liten omväg för att få se pingviner även på Boulders Bay söder om Kapstaden. Mycket fascinerande djur!

 

Kapstaden

Efter långt funderande blev det till sist dags att prova på Sydafrika! De flesta som varit där har varit väldigt nöjda, så varför inte? Första stopp var Kapstaden under ett par dagar.

Staden känns väldigt uppdelad för en turist. Området kring Long street (huvudgata i centrala Kapstaden), som vi bodde intill hade fokus på nattliv med barer, udda butiker och restauranger med afrikanskt tema.

Många fina gamla hus med typiska ”snidade” järnbalkonger.

Här kämpade vi mot juldagarnas fåtaliga öppettider för att hitta någon trevlig restaurang. Till sist lyckades vi i alla fall få bord på den riktigt trevliga Mama Afrika. Ett mycket bra ställe för mat med lite lokal stil.

 

En bit utanför centrum i den gamla hamnen finns ”den andra delen” av Kapstaden.

Waterfront är en ny stadsdel helt enligt senaste mode för en gammal hamn, med kanaler, flotta lägenheter, hotell, köpcentra och massor av restauranger.

Här fullkomligt myllrar det av turister (kanske för att det inte är öppet någon annastans i staden en helgdag…). Vill man se annat än turister kan man alltid sälskåda i hamnbassängerna. För att säkert få se dem över ytan har en egen rastplats ordnats där de lätt kan beskådas. Nej, den är inte död, bara trött.

Ett absolut måste i Kapstaden är Taffelberget. Detta platta berg, ca 1000 meter högt, syns från de flesta ställen i staden och ska helst vara med som en kuliss på ett bra foto 🙂 . Mer, eller mindre tillrättalagt och med mer eller mindre moln på toppen.

Upp till toppen tar man sig med linbana. Det är lämpligt att ha flera dagar att välja på för ett besök eftersom det ofta ”fastnar” en molnmössa på toppen. Vi lyckades inte så väl, så det blev en del dimmiga bilder från den lilla promenaden och på Dassies, eller klippgrävlingar på svenska, som det kryllade av och som gärna visade upp sig.

Längs kusten nedanför Taffelberget finns flera vackra förorter med fina stränder. Vi besökte Camps Bay med en hel del turister och julbadande kapstadsbor.

En annan del av Kapstaden, med ett annorlunda förflutet är Bokaap.

Ett antal kvarter med låga färgglada hus klättrar uppför slänten på Signal Hill. Husen började byggas i slutet på 1700-talet som hyresbostäder till slavar som främst kom från Malaysia. Då var kapprovinsen en holländsk koloni och husen kallades ”huurhuisjes” (visst är det lätt att förstå holländska ibland 🙂 ). Husen var då alla vita. En bit in på 1800-talet frigavs slavar, som då kunde köpa husen istället. För att markera friheten målades husen i alla möjliga färger och så är det än idag.

En väldigt charmig stadsdel! Trist för de som bor där att det blir en turistattraktion av deras bostäder…

Som vanligt i storstäder letar jag efter områden med ett skamfilat förflutet, som har börjat att leva upp och bli tillgängliga för fler med caféer, barer, gatukonst, udda butiker osv. Jag hade förstått att Woodstock, som ligger en bit från centrum, skulle kunna var ett perfekt ställe att besöka. Men, säkerhet är viktigt att tänka på i Sydafrika tyvärr, så vi frågade om det var OK att promenera dit på dagtid. Dessvärre blev svaret att det inte var att rekommendera och det var inte för risken att bli överfallen av lejon…

Ta en taxi var förslaget. Synd. Det är inte samma sak. Lösningen blev att vi körde dit när vi kom tillbaka till Kapstaden en vecka senare med hyrbil.

Ja, det var kanske inte bästa området att gå omkring i. Risker är svåra att bedöma.

En hel del fin gatukonst finns här och en del spännande restauranger och bryggeripubar, men det blev bara en runda i bil denna gång. Det blir säker ett väldigt trevligt område med tiden.

Skillnaden mellan välbärgade områden i Kapsstaden och vad som nog får kallas som slumområden är enorm. I förorterna finns stora områden som har skapats för att alla ska få någonstans att bo med en viss grundstandard. Det finns tillgång till el, vatten, toaletter till i stort sett alla. Nej, vi besökte inte någon sådan stadsdel på allvar. Det blev en del vyer på avstånd. Dessa stadsdelar kan vara enorma, som till exempel Khayelitsha med 400 000 invånare, som ligger öster om Kapstaden.

Längre ut på landet var det mer luftigt mellan husen.

Det lär finnas guidade turer i slummen, men det skulle kännas väldigt underligt…

Kort sagt är kontrasterna stora i Kapstaden och det kändes som om ett mellanting mellan lyx och slum saknades.

La Trapa

Det finns många vandringar att välja på i Tramuntana-bergen. En av de mer kända för sin fina utsikt är sträckan från Sant Elm till klosterruinen La Trapa. Start i den lilla byn Sant Elm som ligger vid ”vägens slut” i sydvästra hörnet av Mallorca.

Nu i mitten av oktober börjar vädret bli bra för vandringar. Cirka 25 grader och sol. Perfekt! Eller ja, kanske lite för varmt fortfarande…

Vandringen upp till klosterruinen är första (eller sista beroende på hur man ser det) på vandringsleden GR221 (ja den har vi skrivit om många gånger…). Ingen officiell skyltning om rätta vägen tyvärr, troligen för att det är delvis privat mark som passeras. Speciellt tveksam blir man när det lutar kraftigt uppför och man inte vet om man behöver gå tillbaka.

Steniga stigar slingrar upp för berget.

Men, Camilla har dock gått här med skolbarn och guide, så jag var inte bekymrad 🙂

Utsikten havet och ön Dragonera är fantastisk. Ja, kanske ser ön ut som en drake som namnet antyder, eller kanske inte.

Efter knappt 4 km uppför och lite nedför är man framme vid La Trapa. Cirka 360 meter över havet på högsta punkten och en del enklare klättring på sina ställen.

Klosterruinen håller på att renoveras för att bli ett övernattningsställe. Terrasserna för odling på denna torra plats visar att det nog inte var så enkelt att leva här tidigare. Klostret grundades för 200 år sedan av Trapistmunkar.

På muren längst ut såg det inbjudande ut att sitta och ha picknick, men det fick räcka med en bild och sedan kändes det bäst att flytta in en bit. En svagt lutande mur och 250m stup bakom kändes inte OK för min del.

Soliga september!

När vi kom tillbaka till Palma i augusti drabbades jag av en, för mig, okänd åkomma. Hemlängtan. Jag längtade till Sverige så mycket att jag inte kunde uppskatta något här, absolut inte den förlamande värmen!

Men nu känns det som vanligt igen, Palma är hemma och det är här vi vill vara! Den värsta värmen har gett med sig och nu är det njutbart att vistas utomhus även dagtid! Mycket njutbart dessutom.

Igår styrde vi kosan mot stranden Portals Vells, precis bortanför Magaluf. Mycket fint!

Precis i närheten finns även två andra stränder, Platja del Mago (Portals Vells II) och Playa del Rey (Portals Vells III) samt en stor grotta man kan gå in i.

Här finns, förutom badmöjligheter i turkost vatten, även en liten gratisparkering, solstolar att hyra och en fiskrestaurang. 

Vattenkrig!

Mallorkinerna verkar ta alla chanser till att drabba samman i något fredligt ”krig” av något slag. Hur nu krig kan vara fredligt… Sedan några år tillbaka firas minnet av släktfejder i Palma som utkämpades mitt i staden i slutet av 1500-talet.

Två släkter, Canamunt och Canavall, var de stridande parterna för många hundra år sedan. Idag representeras de av gul- respektive rödtröjade Palmabor som årligen beväpnar sig med vattenvapen och drabbar samman i Parc de la Mar nedanför katedralen i Palma.

I år ställde cirka 8000 personer upp och firade!

Ett riktigt familjenöje för alla åldrar.

Det känns lite som ett udda studentfirande, med ”studentorkester” och allt.

Efter någon timme var slaget över. Ett naturligt slut blev det när vattenreserverna tog slut och allt som var kvar var pölar på marken.

Klosterbesök och vandring i Lluc

Oj! Här har jag varit lite slarvig och glömt publicera ett gammalt inlägg… Jag trycker på publicera nu och låtsas som det är december 2017  igen!

I norra delen av Tramuntanabergen ligger klostret Lluc. Vi har passerat förbi här tidigare, men då bara sett en enorm parkering och tänkt att det verkar vara ett populärt ställe. Nu var det dags att utforska detta närmare.

Klostret grundades på 1200-talet, men området lär ha varit en helig plats sedan mycket långt tillbaka. Lluc är nuförtiden museum, restauranger och hotell där man kan bo i de gamla klostercellerna.

Numera alltså hotell, restauranger (förstås) och ett museum.

Vandringen var vårt egentliga mål med turen och som vanligt handlade det om en del av vandringsleden GR221, som vi har betat av andra delar av tidigare. 

Vi siktade norrut från Lluc i riktning mot Pollença. På vägen passeras Refugi son Amer, ett vandrarhem och restaurang i en gammal gård.

Turen slingrar sig upp emot en utsiktspunkt där klostret går att beskåda.

Vacker utsikt och en perfekt plats för en pick-nick under ett ”slangbellaträd” 🙂 .

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

Ett sista stopp

Vi avslutade vår irlandstripp i County Mayo´s turisttäta stad Westport – en pärla på många vis!


Westport House sägs vara Irlands vackraste byggnad, möjligen något svårt att avgöra från denna bild. Deras afternoon tea lär vara fantastiskt och hade vi inte ägnat oss åt speed-tourism hade vi hunnit kolla om det var sant!

Great Western Greenway

Vår enda heldag i Westport satsade vi på cykling, David ville egentligen bestiga  det heliga berget Croagh Patricks topp, 750 möh, men det lyckades jag avstyra! Direkt på morgonen kunde vi konstatera att vädret kanske inte var optimalt för cykling, men vi åkte iväg med en shuttlebus till Achill för att sedan därifrån cykla de 42 kilometrarna tillbaka till Westport. Efter dagens tredje regnskur gav vi så oss iväg på våra hyrda cyklar. Det gick som tåget, oklart om det berodde på att vi cyklade på en nedlagd järnväg eller på den starka medvinden.

Vilket landskap, så idylliskt men inte många träd att skula under om behov skulle uppstå!

Behov uppstod! Vi klarade skur fyra och fem bra och lyckades sedan tajma den sjätte skuren med en lunch i Newport.

Sedan var det endast 11 km kvar och vi lyckades ta oss hela vägen utan att bli blöta!

Slut på irlandssemestern för denna gången – en får tacka!

County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.