Niahgrottan

Grottor finns det gott om på Borneo. Eftersom vi stannat i Miri var Niah-grottorna vårt mål för dagen. Med hyrbil skulle vi ta oss de dryga 10 milen. Kartor och vägbeskrivningar är ganska enkla i denna del av världen. Det är Vägen med stort ”V” som gäller. Det finns bara en väg som går genom hela Malaysiska Borneo och den har fått vägnummer 1 (så logiskt!). GPSen i telefonen gav samma besked. Bara en väg inlagd, alla avvikelser betyder att det ser ut som man är ute i terrängen.

Vägen dit var ganska enformig: regnskog eller oljepalmsplantager. När vi hittat ingången till Nationalparken med grottorna insåg vi att här handlar det inte om massturism där alla slussas omkring i stora horder. Här handlar det om turism på egen hand. Vi fick skriva in oss i nationalparksregistret som turist 2 och 3 den dagen (kl 12…). Sedan fick man hyra en ficklampa, bli skjutsad över en liten flod för 2 kr och sedan följa en 3 km snitslad stig rakt in i djungeln helt på egen hand.

 

Väl framme vid grottorna insåg vi att även här var vi helt ensamma och fick sköta oss på egen hand. Kändes speciellt, men också ganska häftigt med tanke på att det är en av de största grottorna i världen. Ingången på 250 meters bredd kan man inte missa och grottorna är stora som 10 fotbollsplaner och har upp till 75 meter i takhöjd. Det mest speciella är att grottorna har varit bostad åt människor i 40 000 år fram till på 1400-talet. En otrolig plats för en arkeolog där man kan följa människans utveckling på en och samma plats under så många år. Ganska hisnande tanke att här hade bott människor i 25 000 år när Sverige började befolkas…

Nuförtiden bebos grottorna av Swiftletsfåglar och fladdermöss. Fåglarnas bon är värda guld eftersom det är dem man gör ”birds nest”-soppa av. Tyvärr var plockningssäsongen för bona över så vi fick inte se hur det gick till att klättra upp i grottaket för att nå dem. Fladdermusspillning fanns i överflöd. De arkeologiska utgrävningarna har inte handlat om att gräva i jord direkt…

Tyvärr tröt modet (Camillas) och vi vågade oss inte på att gå ner i grottans mörkaste hål, även om det fanns trappor så långt ficklamporna kunde lysa. Vi gick tillbaka de 3 kilometrarna utan att möta någon och betalade snällt 2 kr för att komma tillbaka över den bruna floden med en spanande egret. (tror att fågelarterna är swiftlet och egret, men vad heter de på svenska?)

Carina

Så himla häftigt!! Vilka grottor! Så mycket det finns att se i världen, och här sitter man på sin lilla bak i sin lilla by i sitt lilla land…. Känner ni nån gång att ni blir trötta på upplevelser? Att det liksom blir fullt i skallen och ni bara längtar efter grå vardag?
Carina