En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Avokado och kiwi

Gött, göttigöttgött! Speciellt när det är närodlat och solmoget! Massor av frukt och grönsaker säljs längs vägarna, ibland i obemannade stånd. Då kan man köpa det som odlas just på den gården man stannat vid och allt känns så fräscht och fint! Avokados växer lite varstans och kostar inte många kronor.

Kiwiodlingarna har tydligen hotats av något virus, PSA, och därför tillåts inga besökare där. Jag ville ju se hur kiwin växer – hade absolut ingen aning! Men jag har smugit längs med en plantage och kollat läget. Ser ut som vinrankor modell större.
Kiwin kom från början från Kina och kallades då Kinesiskt krusbär, och det är tydligen ett bär. Nu odlas de flesta kiwiarna i…. gisssa vilket land.


Italien! undrar just varför man förknippar kiwi med Nya Zeeland. Kanske tänker man på kivin, men det är ju en fågel…
En gång såg jag en tjej som åt kiwin som ett äpple ungefär, bara tuggade i sig av det håriga skalet! Kräkkänsleframkallande om ni frågar mig, men tydligen OK eftersom skalet innehåller en massa nyttigheter (antioxidanter). Men tänk känslan av det ludna skalet mot tungan, wuähä!

Väl på plats här i NZ har jag funderat över hur det kan säljas lokala kiwifrukter nu, när det bara är blommor på plantorna. Men tydligen kan de förvaras i ett halvår i kylrum, så pass?

 

På tal om kylrum så är det en kall vår i (eller heter det på?) Nya Zeeland. Det var 8 grader i morse och David har införskaffat både fleecetröja och vantar!

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Nya Zeeland

Ibland hänger jag inte med i svängarna – är vi verkligen på Nya Zealand? Det har ju varit min dröm jättelänge!
Här finns ca 4,4 miljoner människor utspridda på olika öar, främst Nordön och Sydön som de så praktiskt heter. Huvudstaden, Wellington, ligger på Nordön, liksom största staden Auckland där vi först hamnade. Någon berättade för oss att  ”There is always a reason to leave Auckland” och kanske stämmer det. Om man inte ska äta pizza förstås.
Vi kommer att hålla oss på Nordön, köra lite hit och lite dit för att njuta av vacker natur!
För tillfället finns vi på ett motell i den lilla byn Wangamata på östra sidan av ön. Motellboende funkar finfint, rum med välutrustat pentry inklusive kaffe/the och mjölk. Mycket praktiskt!

Så Vackert! Här finns det som sägs vara NZ:s bästa surfstrand!

 

Så dött! Alla butiker stänger 17.30, så här ser det ut på huvudgatan en fredagskväll vid 19-tiden – kusligt öde!

Visste ni förresten att flaskborstar växer på träd?

Djur utan bur

 

Väldigt många av alla världens farliga djur finns i Australien… men vi har sluppit se dem!
Däremot har vi sett:
Kängurur – nästan lika många påkörda som levande 🙁

Dingo –på Fraser Island

Guldbaggen – satt troget på vår dörr varje kväll i 1770 (byn Seventeenseventy).

Ett myrpiggsvin på promenad!

Och en koala, helt fantastiskt, en livs levande vild koala! Jag satt och stirrade upp mot trädtopparna medan David körde tills jag nästan fick nackspärr. Plötsligt såg jag den, David tvärnitade och körde tillbaka och visst var det en koala! Fast vi hade inte behövt ha så bråttom för den sov, de gör tydligen det ca 20 timmar/dygn.

Mest av allt har vi sett fåglar och så några fladdermöss stora som dasslock!
Ibis – ogillas och jagas bort av lokalbefolkningen, men känns spännande för oss! De är ÖVERALLT och är gråa av allt letande efter mat bland i soptunnor. Fast just den här har valt att äta på restaurang…

Kakaduor på Manly Beach, kommer i flock och skriker som galna!

PS till Linus och Lovisa: Vi har också sett djúret som simmar långt ner i hávet – dellefiiinen!
I morgon, onsdag, lämnar vi Australien och åker till landet som sägs ha fantastisk natur UTAN ett enda djur som vill bita/bränna/sticka ihjäl dig… Nya Zealand!

Bondi Beach

Resa och komma till nya ställen är bland det bästa som finns, men det finns en gräns för hur mycket nya intryck man kan ta in. För att smälta allt fint från våra tre turistiga veckor i Australien bestämde vi oss för att bo några nätter på Bondi Beach och bara vara, läsa, sola, bada och TVÄTTA!

Bondi blev en populär badplats redan på 1800-talet då folk trotsade lagen och kom hit och badade trots att det ansågs oanständigt att bada i havet i fullt dagsljus!


Nu  sägs Bondi vara Sydneys finaste strand och fint är här! Ljuvliga stränder ligger som ett pärlband avgränsade med vackra klippformationer och ganska lagom med folk så här på vårkanten. Förutom längs konstutställningen ”Sculptures by the sea” som hålls i oktober/november varje år. Konst ja…


 

Sydney on the Rocks

Sydney är en riktigt promenadvänlig stad och det gillar vi! En halvdag till fots och nästan 2 mil så lyckades vi ta en titt på både saker som måste ses och några mer udda områden.
Den engelska kolonin som byggdes i slutet på 1700-talet hade sitt centrum i vad som nu kallas “The Rocks”. Ett litet område med gamla byggnader som varit dömda att rivas under mer än 100 år, men som klarat sig kvar till en del ändå. Idag är det en livlig liten stadsdel med gallerier, pubar, restauranger, muséer och annat.


När engelsmännen kom hit hade aboriginerna levt i området i cirka 30 000 år. Deras levnadssätt och förhållanden ändrades snabbt i kolonin som byggdes upp. Från att ha varit ett friskt och välmående folk blev de nu utsatta för nya sjukdomar och för minskad tillgång till mat och rent vatten. Skillnaderna i kultur och levnadssätt var stora. Det finns inte mycket bevarat från den tiden innan engelsmännen kom eftersom urbefolkningen levde utan att lämna några större spår efter sig i naturen. Idag är nog en och annan didgeridoospelande person på gatan det mest påtagliga exemplet och det stämmer nog ganska bra med deras plats i samhället tyvärr.


Många engelska ort- och stadsdelsnamn återanvänds friskt i Sydney. Paddington är ett charmigt bostadsområde nära centrum med lite småstadskänsla.


Efter några dagar i det något stökiga Kings Cross med ett ganska skamfilat rykte beger vi oss nu till stranden några dagar i Bondi beach. Hoppas då på lite mer vårvärme.

”Transportsträcka” med fina stopp!


Det är lätt att köra bil i Australien (säger jag som inte kört en meter!), vänliga trafikanter och välskyltat. Man får hålla koll bara så att det inte hoppar ut en känguru eller två ur vegetationen längs vägarna.


Här är så vackert och finns så mycket att se att man får begränsa sig. Sträckan Brisbane-Sydney mäter på kartan ca 80 mil, men vi David har kört ca 200 mil!
Vår tur från Hunter Valley till Sydney gick via St Albans, Wisemans Ferry, Katoomba och  Blue Mountains, en givande omväg.

St Albans

Här Blue Mountains med Three Sisters.

Även Sydney verkar trevligt och jakarandan blommar! Fast vi bor visst i ”red light district”, det var det ingen som sa när vi bokade :/