Luftballong-EM

Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.

Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.

Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂

Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.

Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.

Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.

En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!

Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?

Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.

Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.

Kamp om luftrummet!

Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!

Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.

Kaos och knuffar i starten!

Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…

Saltodlingar vid Ses Salines

Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på spanska!

Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.

Salt, salt, salt…

Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur för att förstå hur saltet utvinns.

Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir kvar och kan samlas ihop.

Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.

Lagras gör saltet i stora högar.

Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.

Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.

Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.

Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt salt.

Nu var det inte bara salt som lockade utan också möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och bli rosa av ätandet.

Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.

Via Verde – Cykling längs gamla järnvägar

Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.

I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.

På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.

Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.

Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien. 270 mil allt som allt!

Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.

Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.

Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .

Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…

Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!

Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.

Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.

Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!

De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.

Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.

Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.

Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!

Jordklotet pressas på sitt innehåll…

Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.

Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.

Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.

Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!

Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.

Cykla bör man…

Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.

Melonamelonamelona…

Mallorkinerna är mästare på festivaler av olika slag. Allt kan firas med en ”fira” – snigelfestival, ölfestival, aprikosfestival, vinfestival (förstås), mandelfestival och så vidare. Varje by verkar ha sin grej och det handlar nog alltid om något som kan ätas eller drickas.

För några veckor sedan var det dags för melonfestival i byn Vilafranca de Bonany och vi var förstås på plats. Förvånade både över byns storlek, utbudet och antalet besökare som trängdes i värmen. För övrigt en by som vi helt missat tidigare, men som gav mersmak!
Man kunde provsmaka melon, lära sig om olika sorters meloner, ta reda på vem som hade lyckats odla fram den tyngsta melonen och förstås köpa meloner!

Allt handlade förstås inte om meloner, andra utställare fanns också på plats och man kunde köpa allt från plastiga plastleksaker till fina handgjorda smycken.

Eller beundra byggarna av ett personligt torn! (mer om det finns här: http://resmed.lundbergs.me/?s=torn)

En miljövänlig karusell!

Sommarsummering 2019

Som vi har cyklat! I Köpenhamn, i Malmö, i Lund, på Österlen och förstås ett antal gånger till och från Lomma! 

Lomma
Skåne är platt, men inte när man cyklar uppför Brösarps backar!
Malmö

I Malmö hittade vi även detta (inte av en slump, slump är inget för David, han kollar allt i förväg):

Nordic Street Food i de gamla lokstallarna i Kirseberg!

Och som vi har badat. Eller inte!
Men vi har varit vid flera olika stränder/badplatser och känt på det kalla vattnet!

Alldeles för många gånger har vi fått cykla snabbt för att hålla undan för regnet!

Vi har också betat av listan över saker vi saknar när vi är i Palma, som släktträffar, kompishäng, Ballerinakex, och grillkvällar. Grillat är godast och något vi längtar efter varje sommar när vi kommer till Lund!

Vad gör väl lite regn när man få äta kolgrillat i trevligt sällskap i Yngsjö?

Fyra veckor har vi fått njuta av svensk sommar och nu är vi redo för Mallorca igen! 

Sommar i Lund och stockrosorna blommar längs kullerstensgatorna!

En scootertur med förhinder

Bästa sättet att upptäcka saker är att hyra en scooter (egentligen är det en lätt motorcykel, som Camilla kallar moppe för att det låter mindre farligt 🙂 ) att köra runt med. Målet för turen var My Son, som är ruinerna av ett gammalt hinduiskt tempelområde.

Nu blev turen inte riktigt som planerat. Trafiken inne i Hoi An gjorde att vi snabbt ändrade planerna och styrde mot Marmorbergen i utkanten av Da Nang istället. Lite närmare och lite enklare vägar att hantera tänkte vi.

Trafiken är lite speciell även om vi inte körde mitt i någon storstad. Det svåraste att anpassa sig till är att man inte ska stanna i korsningar utan använda tutan istället. Fyrvägskorsningar utan ljus sköts genom att man följer strömmen av mopeder och bara ”glider igenom”… Om man passerar andra till höger eller vänster har mindre betydelse, bara man inte stannar. Inte lätt att lära sig, så vi försökte planera en rutt utan för många vänstersvängar i korsningar. Ja, för det är högertrafik som gäller som grundregel i alla fall.

För vietnameserna är körningen väl intränad och en scooter är tillräcklig som familjefordon. Vi blev omkörda av en familj på fem personer, varav två barn sov!

Lite underligt för en säkerhetsindoktrinerad nordbo är att de vuxna ofta har hjälm, men inte barnen. Märklig prioritering kan tyckas.

Första mål blev då alltså Marmorbergen. Fem marmorrika bergstoppar som ska representera de fem elementen enligt traditionen (metall, vatten, trä, eld och jord). Flera buddistiska tempel finns att besöka på ”vattenberget” Thuy Son, som är det av bergen som det går att ta sig upp på.

Hiss är det som gäller om man inte vill gå upp i den 35 gradiga hettan…

Bergen är fulla av grottor också, som ger lite svalka och som används som tempel.

Tempel och pagoder är vackra att beskåda, men utsikten är inte dum den heller.

Kring bergen finns otaliga butiker som säljer marmorprylar, allt från små prydnadssaker till trägårdsstatyer. Nej, vi handlade inte någon jättebudda att ta med på scootern.

När vi nu ganska smidigt hade tagit oss hit på scootern så tänkte vi att vi kunde ta ursprungsmålet My Son också när vi ändå var på gång. Fina små byar körde vi igenom längs Thu Bon-floden. Google maps hade stakat ut en trevlig liten väg utan så mycket trafik.

Vi körde en lång sträcka på ön Gò Nổi i floden, sedan tyckte kartan att det skulle finnas av överfart till fastlandet, men riktigt så var det inte, i alla fall inte scootervänlig.

Först blev vägen en sandig stig…, sedan skulle här funnits någon form av överfart…

En bra bit tillbaka igen var enda lösningen och då kände vi inte för att fortsätta mot målet. Inget My Son den dagen alltså.

Det är alltid trist att köra samma väg tillbaka så vi provade något som såg ut att vara en bro till fastlandet. Till ”fel” sida om man skulle till My Son, men rätt om man skulle tillbaka till Hoi An. Det visade sig vara en järnvägsbro med smala mopedspår på sidorna. En brant stig upp och sedan gällde det att inte vingla. Vi tvekade på hur det skulle gå. Då kom en hjälpsam ortsbo på scooter och frågade om han skulle skjutsa över Camilla. Så fick det bli! Det var tillräckligt svårt att köra själv utan ytterligare last att vingla med. Vi var så koncentrerade på att ta oss över att vi glömde att fotografera utmaningen. Ett litet ”lån” från nätet fick det bli istället.

En motorcykelöverfart där det gäller att inte vingla! Tur att inte tåget kom i alla fall.

Men, skam den som ger sig. Någon dag senare tog vi en taxi till My Son istället. Bara 600 000 Dong för taxi 1 timme till My Son, som sedan väntar på en där och sedan transport hem igen! Ja, Dongen är inte värd så mycket så det blir ca 240 kr. Det där med alla nollorna på sedlarna är lite farligt. Är det en 500000-sedel eller 50000 sedel??? Det gäller att ha koll och räkna nollorna rätt.

My Son liknar ett litet Angkor Wat ungefär (den enorma staden och tempelanläggningen i Kambodja). Hinduiska tempel tillägnade guden Shiva byggdes i My Son i olika faser under 1000 år från 300-talet.

Det var väldigt turisttomt när vi var där, vilket var helt perfekt.

Tyvärr blev mycket av My Son förstört och plundrat under Vietnamkriget då FNL hade det som bas och amerikanarna bombade området. Flera bombkratrar finns kvar och har försetts med skyltar, som förklarar de stora groparna här och var.

Inte bara ris och nudlar!

Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!

Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!

Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”! 

Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!

Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander!
Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!

Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven). 

Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander.
Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.

Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.
Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!

Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!

Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!

Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!

Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!

Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!

Rääälia grååådor!

När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!

Uppifrån och ner:
Sötbesk kaka med puffat ris!
Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)!
Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.

Då var det godare med rambutan!
Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…
Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?

Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!

Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!

Massturism

Så här när högsäsongen börjar närma sig på Mallorca kommer diskussionen om massturismen igång på allvar. 2018 var ett rekordår, aldrig tidigare har det kommit så många turister till ön. Rekordet blev 16 596 194 stycken! Och detta på en ö lite större än Gotland eller en tredjedel så stort som Skåne. Ja, eftersom det är en ö så har man full kontroll på turiststatistiken!

Olika metoder har diskuterats och används för att minska turismen. Många tycker helt enkelt att det har gått för långt. Förra året begränsades uthyrningen av privata bostäder till turister. För att hyra ut krävs tillstånd från kommunen, och nya kommer inte att utfärdas på ett tag…

I år har fokus kommit till kryssningsturisterna och sådana finns det många av i Palma. Hittills har man välkomnat fler fartyg och till och med byggt ut hamnen för att ta emot de riktigt stora båtarna, upp till 400 meter långa…

I år kommer bland många andra MCS Seaview till Palma varje vecka med 5000 turister. Fram tills säsongen är slut i oktober blir det 160 000 dagsturister. Groteskt stora fartyg är det… 18 våningar, 325 meter långa.

För något år sedan seglade det två största kryssningsfartygen till Palma under sommarsäsongen. Här Harmony of the Seas, som är näst störst i världen, med sin otroliga vattenrutchkana i aktern.

Dessa turister hamnar framförallt i centrum av Palma eftersom tiden i land är begränsad. Bussar i långa rader fraktar dem från hamnen den lilla biten in till staden.

Katedralen får man inte missa! Bussarna väntar snällt.

De tar sig runt på alla möjliga sätt: gående i stora grupper, med segway, på cykel, på elektriska ”mopeder”, osv., osv. I grupp så behövs det en ledare som lätt kan ses!

Men, de flesta turisterna kommer förstås med flyg. PMI eller Son Sant Juan som den också kallas är en stor flygplats sett över hela året, med fler passagerare än Arlanda. Men, det är stor skilland på sommar och vinter! Nästan öde på lågsäsong och upp till 1 miljon passagerare i veckan under högsäsong.

Lätt att gissa vilken som är en bild från februari och från juni!

Denna massturism har plötsligt blivit ett problem istället för en tillgång för Mallorca. Regionen och framförallt Palma kommun jobbar hårt för att införa restriktioner. Förra sommaren förbjöds korttidsuthyrning av lägenheter i Palma som inte har tillstånd (och inga nya tillstånd har delats ut sedan dess…). Bokningssajter som Airbnb är förbjudna att förmedla lägenheter utan tillstånd, annars dryga böter. Airbnb har redan bötfällts med 3 miljoner kronor för detta. Turistskatt har införts sedan förra året och i år är fokus på hur man kan begränsa antalet kryssningsfartyg. Ännu inget konkret, men det kommer säkert snart.

Det finns en opinion mot turism som bland annat använder klotter på stan som medel, eller i mer organiserad form med banderoller på balkonger. Budskapen är ofta på mallorquin, som är det lokala språket.

”Staden är till för invånarna, inte för turisterna”, fritt tolkat från mallorquin.

”Tourists go home” är budkapet. Myndigheterna försöker dock stoppa de värsta budskapen i form av klotter, men texterna hamnar snabbt i tidningarna och blir ”förevigade”.

”Ut med hotellen”, ungefär.

Det är förstås inte alla som tycker att turismen ska minska. Många lever på att den finns och hade ine haft något jobb annars. 45% av Balearernas BNP kommer från turismen…

Katedralens tak

Katedralen i Palma, La Seu, är en häftig sevärdhet som avhandlades i inlägget Katedralen i Palma. Då handlade det om insidan och allt som finns där. Nu har även taket blivit tillgängligt för en titt, både för att se själva byggnaden från ”ovan”, men också för utsiktens skull.

Det är bara guidade turer som gäller om man ska ta sig upp på taket. Tider kan bokas på nätet och det är begränsat med platser per gång. Turister betalar 12€ och vi öbor får 100% rabatt! Förnämligt! Det kanske är en av anledningarna till att det nästan bara är bofasta på turen som vi var med på. Kul i alla fall att så många ”turistar” på hemmaplan.

Upp till terrasserna på taket tar man sig via en smal spiraltrappa. En bra bit upp är det, totalt 208 trappsteg. Allt väl skyltat vart femte steg!

Äntligen uppe! Pust…

Ett välbehövligt stopp på vägen gjordes för att bland annat informera oss om att klotter inte bara är ett nytt fenomen. Katedralpersonal som för flera hundra år sedan huserade i ett litet kapell under klocktornet passade på att klottra och det hela finns att beskåda än idag. Kanske inte så vackert, men gammalt!

Men, nu var det taket som vi var på väg till!

Utsikten över omgivningarna är förstås en stor del av upplevelsen.

Förr i tiden gick vattnet ända fram till ringmuren precis nedanför katedralen. På 70-talet flyttades kustlinjen en bit ut för att ge plats åt park och vägar.

Det är inte mycket som stör utsikten. Katedralen är fortfarande näst högst i staden efter 800 år! Ett 24 våningshus från 70-talet är några meter högre.

Rosettfönstren som pryder öst- och västsidan av katedralen ser gigantiska ut så här på nära håll.

Det är placeringen av dessa fönster som drar fullt hus av åskådare den 11/11 och 2/2 kl 8 varje år för att se när solens morgonstrålar bildar en 8:a på västväggen! Undrar hur det gick till att ordna denna ljusshow på 1200-talet!

Palmas gamla stad – Dags för fjärdedel nummer 3!

Nu var det väldigt länge sedan Palmas gamla stad fick någon uppmärksamhet i denna blogg. Därför är det dags för några till av de 13 stadskärnedelarna igen. Det handlar om västra delarna: La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau. Tre till antalet och ganska små.

Utsikt över La Lonja från den gamla stadsmuren.

När det gäller Palma gör verligen ”gamla staden” skäl för namnet. Staden grundades av romarna 123 f.kr! Det finns en del lämningar från romartiden och en del från Arabiska, eller Moriska tiden runt 1000-talet, men de flesta är från den kristna tiden från 1200-talet och framåt.

I väster är floden Sa Riera en tydlig gräns.

I andra änden av de västra stadskärnedelarna är gränsen Passeig del Born, här i fin julbeklädnad.

I sydvästhörnet av gamla staden är en del av stadsmuren bevarad och Es Baluard, ett konstmuseum är byggt med delar av en gammal bastion och med stadsmuren som grund. Konstverk såväl ute som inne och ibland med ett budskap som inte är helt enkelt att förstå, som till exempel dessa stenrader…

Konstverken fortsätter utanför konsthallen och en bit in i bebyggelsen. På torget Plaça de la Porta de Santa Catalina finns ett udda kyrkkonstverk. En skapelse av Denis Oppenheim med namnet Device to Root out Evil. Detta är en av några kopior som finns runt om i världen.

Ett annat litet torg i närheten har fått ett stenägg sig tilldelat.

Med fasad ut mot havet ligger byggnaden La Lonja från 1400-talet. Det var handelsmännens högkvarter och fungerade bland annat som en sorts börshus. Nuförtiden används det för en och annan konstutställning. Med tema ljus och speglar till exempel.

Granne med La Lonja ligger Consulado de Mar (”havskonsulatet”) som på medeltiden skötte handeln med sjöfarare.

Inne bland La Lonjas vindlande smala gränder finns ett antal restauranger och barer.

Många med ganska oansenliga fasader, men desto mer på insidan. Bar Dia är en klassisk spansk bar med en tapasdisk där man sitter på bartolar och pekar ut något gott att tugga på till en caña eller copa (öl eller vin!).

Den mest överdådiga av dem alla var Abaco, som numera har stängt. Vakter motade bort alla som försökte kika in eller ta ett foto. Väl inne med en drink i handen var det OK att fotografera.

Ett lite udda torg i La Lonja, som vi tycker speciellt bra om är Plaça de la Drassana. Här finns flera restauranger och barer med väldigt skiftande profil.

Ett ställe av det lite ”finare” slaget, Sadrassana, var inspelningsplats för BBC-serien The Night Manager. Jag studerade vad som hände under en halvtimme eller så och kunde konstatera att de är mycket dödtid och väntan som gäller vid filminspelningar.

Då är det bara 2/13-delar av den fina gamla staden kvar att avhandla, men det är inte vilka delar som helst utan området vid katedralen och rådhuset. Vi får se när det blir!