La Trapa

Det finns många vandringar att välja på i Tramuntana-bergen. En av de mer kända för sin fina utsikt är sträckan från Sant Elm till klosterruinen La Trapa. Start i den lilla byn Sant Elm som ligger vid ”vägens slut” i sydvästra hörnet av Mallorca.

Nu i mitten av oktober börjar vädret bli bra för vandringar. Cirka 25 grader och sol. Perfekt! Eller ja, kanske lite för varmt fortfarande…

Vandringen upp till klosterruinen är första (eller sista beroende på hur man ser det) på vandringsleden GR221 (ja den har vi skrivit om många gånger…). Ingen officiell skyltning om rätta vägen tyvärr, troligen för att det är delvis privat mark som passeras. Speciellt tveksam blir man när det lutar kraftigt uppför och man inte vet om man behöver gå tillbaka.

Steniga stigar slingrar upp för berget.

Men, Camilla har dock gått här med skolbarn och guide, så jag var inte bekymrad 🙂

Utsikten havet och ön Dragonera är fantastisk. Ja, kanske ser ön ut som en drake som namnet antyder, eller kanske inte.

Efter knappt 4 km uppför och lite nedför är man framme vid La Trapa. Cirka 360 meter över havet på högsta punkten och en del enklare klättring på sina ställen.

Klosterruinen håller på att renoveras för att bli ett övernattningsställe. Terrasserna för odling på denna torra plats visar att det nog inte var så enkelt att leva här tidigare. Klostret grundades för 200 år sedan av Trapistmunkar.

På muren längst ut såg det inbjudande ut att sitta och ha picknick, men det fick räcka med en bild och sedan kändes det bäst att flytta in en bit. En svagt lutande mur och 250m stup bakom kändes inte OK för min del.

Soliga september!

När vi kom tillbaka till Palma i augusti drabbades jag av en, för mig, okänd åkomma. Hemlängtan. Jag längtade till Sverige så mycket att jag inte kunde uppskatta något här, absolut inte den förlamande värmen!

Men nu känns det som vanligt igen, Palma är hemma och det är här vi vill vara! Den värsta värmen har gett med sig och nu är det njutbart att vistas utomhus även dagtid! Mycket njutbart dessutom.

Igår styrde vi kosan mot stranden Portals Vells, precis bortanför Magaluf. Mycket fint!

Precis i närheten finns även två andra stränder, Platja del Mago (Portals Vells II) och Playa del Rey (Portals Vells III) samt en stor grotta man kan gå in i.

Här finns, förutom badmöjligheter i turkost vatten, även en liten gratisparkering, solstolar att hyra och en fiskrestaurang. 

Vattenkrig!

Mallorkinerna verkar ta alla chanser till att drabba samman i något fredligt ”krig” av något slag. Hur nu krig kan vara fredligt… Sedan några år tillbaka firas minnet av släktfejder i Palma som utkämpades mitt i staden i slutet av 1500-talet.

Två släkter, Canamunt och Canavall, var de stridande parterna för många hundra år sedan. Idag representeras de av gul- respektive rödtröjade Palmabor som årligen beväpnar sig med vattenvapen och drabbar samman i Parc de la Mar nedanför katedralen i Palma.

I år ställde cirka 8000 personer upp och firade!

Ett riktigt familjenöje för alla åldrar.

Det känns lite som ett udda studentfirande, med ”studentorkester” och allt.

Efter någon timme var slaget över. Ett naturligt slut blev det när vattenreserverna tog slut och allt som var kvar var pölar på marken.

Klosterbesök och vandring i Lluc

Oj! Här har jag varit lite slarvig och glömt publicera ett gammalt inlägg… Jag trycker på publicera nu och låtsas som det är december 2017  igen!

I norra delen av Tramuntanabergen ligger klostret Lluc. Vi har passerat förbi här tidigare, men då bara sett en enorm parkering och tänkt att det verkar vara ett populärt ställe. Nu var det dags att utforska detta närmare.

Klostret grundades på 1200-talet, men området lär ha varit en helig plats sedan mycket långt tillbaka. Lluc är nuförtiden museum, restauranger och hotell där man kan bo i de gamla klostercellerna.

Numera alltså hotell, restauranger (förstås) och ett museum.

Vandringen var vårt egentliga mål med turen och som vanligt handlade det om en del av vandringsleden GR221, som vi har betat av andra delar av tidigare. 

Vi siktade norrut från Lluc i riktning mot Pollença. På vägen passeras Refugi son Amer, ett vandrarhem och restaurang i en gammal gård.

Turen slingrar sig upp emot en utsiktspunkt där klostret går att beskåda.

Vacker utsikt och en perfekt plats för en pick-nick under ett ”slangbellaträd” 🙂 .

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

 

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

Två calas och en marknad

Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.

På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.

Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…

Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.

En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.

 

Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.

 

Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?

 

Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!

Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).

Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!

Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.

Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .

På vattenjakt i bergen

Denna vinter har varit ovanligt regnig och spåren av detta kan man skåda på olika sätt uppe i bergen, så vi tog en tur för att kolla läget.

Fösta målet var dricksvattendammarna ovanför Sóller för att se hur mycket vatten det finns att konsumera under kommande torra sommar 🙂 . Men på vägen kommer man igenom byn Fornalutx, som alltid är värt ett kaffestopp!

Vattenreservoarerna är överfulla. Det var inte riktigt så för två år sedan. Då var de nästan tomma. Lätt att se i denna då och nu bild.

Tanken var att vandra runt dammen, men det funkade inte. Överfulla parkeringar och bilar överallt i vägrenar och diken. Ändå är det inte turistsäsong än på allvar… Vi styrde vidare bland cyklister och hårnålskurvor till en avlägsen strand som sägs vara bland de vackraste på ön.

Cala Tuent ligger granne med den mer populära viken Sa Calobra, men denna fina lilla badstrand är verkligen värt ett eget besök.

Så här en tidig vårdag var Cala Tuent mycket lugn och nästan folktom.

Nästa stopp i vattensökandet gick till Ses Fonts Ufanes. Ett skogsområde vid foten av Tramuntanabergen med en underjordisk vattenkälla som ligger så nära ytan att skogen ”svämmar över” när det har regnat tillräckligt mycket för att fylla på reservoaren.

Det är inte så ofta som skogen fylls av vatten och vi visste inte om det regnat tillräckligt eller var vi skulle leta. En fin skog var det i alla fall.

Men, till sist lyckades vi lyssna oss fram till var vattnet fanns. Det bubblade upp vatten lite här och var och bildade små bäckar.

Skogen är en ekskog och tillgången till vatten verkar ha gjort att produktionen av ekollon varit stor och många små nya ekar var på gång.

Den slutliga lösningen på kattproblemet

Vildkatter var tidigare ett problem i Palma, som i många andra städer i Sydeuropa. För ett antal år sedan tog kommunen tag i detta på ett lite annorlunda sätt.

Projektet CES skapades. På svenska blir det ”FSS”, Fånga, Sterilisera, Släpp. Vildkatter fångas alltså in, steriliseras och släpps på godkända kattmatarplatser, en sorts kattreservat alltså. I Palma finns 108 sådana kattkolonier! Kravet är att det finns frivilliga som anmäler sig och registreras som kattmatare. Det kommunala projektet står för kontrollen av att fångade katter är friska och för steriliseringen. De som matar katterna står för mat och kontroll.

Det kanske mest synliga stället ligger precis intill Palmas strandstråk och är bebott av ett flertal katter.

Svårt att säga hur många i och med att de gömmer sig bland stenarna. 30 katter skulle jag gissa att det finns där. Katterna ser ganska välmående ut och får mat regelbundet.

Sen kan man också tro att det är det mest råttfria delen av stranden 🙂 .

Ett annat kattreservat ligger i det gamla fortet i vår by Es Coll d’en Rabassa.

Där serveras maten på en gammal bardisk. Förnämligt!

Det går att läsa mer på www.csmpa.palma.cat. Nej, det är inte en speciell kattdomän, det är en katalansk adress!