Res med Lundbergs

Res med Lundbergs -

NZ – The end

NZ-äventyret är över för denna gång, men resandet fortsätter och jag är förvånad att det känns så bra att leva i kappsäck. Man vänjer sig visst vid att ha samma skrynkliga och solkiga  kläder varje dag!

På en dryg vecka har vi hunnit se nästan hela Nordön. Naturen är skiftande och väldigt vacker, ungefär som en mix av det vackraste från Irland och Island kryddat med en massa gigantiska ormbunkar som ser ut att ha stått här sedan dinosauriernas tid!


Vart man än kör finns det stora beteshagar, mestadels med kor och får (44 miljoner får sägs det finnas i landet). Alla är inte nöjda med kvaliteten på ullen från fåren så det finns även flera farmar med alpackor (kameldjur från Anderna) – det måste vara ett av världens sötaste djur!

Mindre söt är då den icke flygkunniga  nationalfågeln kivi,  som bara finns vild här på NZ. Den är aktiv på natten, när David och jag snusar mot de elfiltar som verkar finnas på varje motell, så vi har inte fotat den live. Men så här ser den ut, typ.

 

En annan lokal fågel, lite finare än kivin, är pukeko (Purple Swamphen) som syns lite varstans i landet.

 

 

 

Igår besökte vi Waitomo Glowworm Caves, en kalkstensgrotta med fantasifulla droppstensformationer, där man fick glida omkring i en båt och kolla in alla lysmaskar  i taket – som en hel stjärnhimmel! Det som lyser är egentligen ena änden av den kokong som larverna spunnit in sig i. Den lyser för att locka till sig insekter som ska fastna i de långa (spindel)trådar som hänger ner under kokongen. Ur kokongen kommer sedan en munlös mygga som lever i några dagar bara för att para sig och lägga ägg, som blir till larver som …

Och JA, vi har fikat, Flat white är det som gäller och så en muffins med en klick smör till!

 

Och NEJ, Auckland är inte bara tomma pizzakartonger. Här är faktiskt ganska fint!

Imorgon reser vi vidare till Hawaii och trots att vi flyger i morgon landar vi idag (fredag) och får således två fredagar denna veckan! Hej datumlinjen!

En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Avokado och kiwi

Gött, göttigöttgött! Speciellt när det är närodlat och solmoget! Massor av frukt och grönsaker säljs längs vägarna, ibland i obemannade stånd. Då kan man köpa det som odlas just på den gården man stannat vid och allt känns så fräscht och fint! Avokados växer lite varstans och kostar inte många kronor.

Kiwiodlingarna har tydligen hotats av något virus, PSA, och därför tillåts inga besökare där. Jag ville ju se hur kiwin växer – hade absolut ingen aning! Men jag har smugit längs med en plantage och kollat läget. Ser ut som vinrankor modell större.
Kiwin kom från början från Kina och kallades då Kinesiskt krusbär, och det är tydligen ett bär. Nu odlas de flesta kiwiarna i…. gisssa vilket land.


Italien! undrar just varför man förknippar kiwi med Nya Zeeland. Kanske tänker man på kivin, men det är ju en fågel…
En gång såg jag en tjej som åt kiwin som ett äpple ungefär, bara tuggade i sig av det håriga skalet! Kräkkänsleframkallande om ni frågar mig, men tydligen OK eftersom skalet innehåller en massa nyttigheter (antioxidanter). Men tänk känslan av det ludna skalet mot tungan, wuähä!

Väl på plats här i NZ har jag funderat över hur det kan säljas lokala kiwifrukter nu, när det bara är blommor på plantorna. Men tydligen kan de förvaras i ett halvår i kylrum, så pass?

 

På tal om kylrum så är det en kall vår i (eller heter det på?) Nya Zeeland. Det var 8 grader i morse och David har införskaffat både fleecetröja och vantar!

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Nya Zeeland

Ibland hänger jag inte med i svängarna – är vi verkligen på Nya Zealand? Det har ju varit min dröm jättelänge!
Här finns ca 4,4 miljoner människor utspridda på olika öar, främst Nordön och Sydön som de så praktiskt heter. Huvudstaden, Wellington, ligger på Nordön, liksom största staden Auckland där vi först hamnade. Någon berättade för oss att  ”There is always a reason to leave Auckland” och kanske stämmer det. Om man inte ska äta pizza förstås.
Vi kommer att hålla oss på Nordön, köra lite hit och lite dit för att njuta av vacker natur!
För tillfället finns vi på ett motell i den lilla byn Wangamata på östra sidan av ön. Motellboende funkar finfint, rum med välutrustat pentry inklusive kaffe/the och mjölk. Mycket praktiskt!

Så Vackert! Här finns det som sägs vara NZ:s bästa surfstrand!

 

Så dött! Alla butiker stänger 17.30, så här ser det ut på huvudgatan en fredagskväll vid 19-tiden – kusligt öde!

Visste ni förresten att flaskborstar växer på träd?