High tea!


Jag vet inte riktigt vad som skiljer high tea från brunch, speciellt inte när high tea serveras 11.30 (men sådan okunskap ska man kanske inte blotta här i bloggvärlden?).
Idag var det i alla fall dags för en ny trevlig SWEA-aktivitet, High tea på Shangri-las Rose Veranda.
Äta är ju lite av min grej, tyvärr… Förutom buffén som var så galet full med godsaker att jag, helt seriöst, kunnat äta ihjäl mig så fanns det 164 olika teer att välja mellan. Välja! Det är INTE min grej och jag förstår inte vitsen med så många olika teer…
Jag slog till sist till på Tibetian secret och det var gott. Men mest var jag imponerad av serveringspersonalen som gick runt och tog upp tebeställningar, av oss dryga 30-talet svenska kvinnor som alla valde olika sorter, och sedan kom ut med 30 likadana tekannor och serverade oss vårt te. Fast nu när jag tänker på det så kan jag ju inte vara säker på att jag fick just det tibetanska teet som jag valt, det kan ju lika gärna ha varit det ”gentlemannate” som min bordsgranne beställde. Det KAN också ha varit samma sorts te i ALLA kannorna, vem skulle märka skillnaden liksom?

Känslan när man ätit sig mätt och upptäcker dessertbuffén! Med chokladfontän!

  

Raffles hotell

Ännu ett känt landmärke i Singapore, Raffles hotel, som vi faktiskt inte fått tummarna loss att besöka förrän i helgen som gick. Det är här, i Long Bar, man ska dricka sin Singapore Sling. Om man gillar sliskiga drinkar det vill säga. Och det gör man ju, dessutom finns den i olika smaker och med oskalade jordnötter till. Med tillhörande tradition att skalet ska kastas på golvet – känns mycket udda i ett land där det annars är FÖRBJUDET att skräpa ner.

  

 

Detta vackra hotell byggdes 1887 och fortfarande är det en sikh som har jobbet som dörrvakt. Raffles ligger på Beach Rd och en gång var här havsutsikt, men efterhand som landmassan fyllts på har Beach Rd hamnat allt längre från kustlinjen, nu är det några km till havet…
Hotellet fanns med i stadens rivningsplan för 1987, men man valde att istället satsa 160 miljoner dollar på en renovering. Hotellet sträcker sig över ett helt kvarter och utöver fina restauranger och barer finns här även ett muséum.

Fast mysigast är nog alla små prång och atriumgårdar där lugnet råder och man kan sitta på en bänk och bara njuta i skuggan!

 

 

Båten på taket

Efter att ha gått förbi, tittat in och framförallt fotograferat turistkomplexet Marina Bay Sands ett antal gånger kändes det som dags att försöka summera det hela på något sätt, om det nu går… Precis som alltid när det gäller Singapore verkar grundidén ha varit att slå så många rekord som möjligt och att synas så mycket som möjligt.

Marinas Bay Sands är ett hotell med alla de nödvändiga kringaktiviteter som en turist kan behöva (så att man slipper gå ut i värmen). Därför finns, shoppingcenter med 300 butiker, två teatrar, museer och så hotellet förstås med 2500 rum. Kort sagt en värld för sig själv och framförallt en värld för dem med gott om pengar. Och pengar behövs för att få det hela att gå runt. Hela bygget kostade som 30 turning torso (om man är från Skåne vet man att det blev väldigt dyrt).

Shoppingcentrat besöker vi ganska ofta… för att svalka oss! Går man igenom centrat så får man en halv km luftkonditionering istället för 30 gradig värme på sin promenad runt Marinan. På den halva kilometern har man passerat all världens dyra märkesbutiker, Prada, Chanel, Gucci, oftast utan att ha sett en enda kund i butikerna. Louis Vuitton har satsat lite extra och har en egen flytande ö formad som en kristall i vattnet utanför shoppingcentret. Kanske en Ferraricykel lockar?

Tröttnar man på att shoppa kan man ta sig en tur med en ”gondol” (egentligen en kinesisk Sampan) som trafikerar ”kanalerna” mellan butikerna…

Casinot välkomnar gärna utlänningar som vi. Fritt inträde för oss, medan singaporianer får betala 500 kr per gång eller 10 000 kr för ett årskort… I rent studiesyfte gjorde vi ett besök.  Förvånande nog är inte detta världens största casino, bara 500 spelbord. För oss noviser på casinon kändes det i alla fall sjukt stort. Man kan inte sluta förvånas över vilket spelbehov det finns och vilka stora pengar det handlar om. Några bord med minsta insats på 1000 kr och max 1 miljon… och det är utanför ”high bet” området som vi inte ens vågade oss in i. Camilla investerade i 2 spelmarker för totalt 50 kr och spelade snabbt bort dem på nr 13 på rouletten. Inte konstigt, det är ju ett otursnummer 🙂 . Och så var det ju det här med båten på taket.

Tre 57-våningsbyggnader hade ju inte varit speciellt spektakulärt. Men, om man placerar en 340-meters ”båt” tvärs över och inreder den som en ”park” med plats för nästan 4000 personer + världens längsta infinity pool (150 meter) då fångar det ju uppmärksamheten lite mer. Vi har än så länge besökt för och akter. I fören finns en bar med en häftig utsikt. Ett ställe där man definitivt kan unna sig en drink.

Det luktar rök…

Och det ska det göra. Det är den 7:e månaden i den kinesiska kalendern och dags för Buddhisternas ”Spökfestival”. I en hel månad är både himlens och helvetets portar öppna och själarna släpps nu fria och får tillträde till vår värld. Alla spöken är inte nöjda, kanske har de efterlevande inte hedrat dem tillräckligt eller gett dem en bra begravning och då kommer de tillbaka nu för att hämnas! För att blidka alla onda andar kan man se till att de får allt vad de kan tänkas behöva, det gör man genom att elda upp papperspengar (helvetespengar) och pappersmodeller av all livets nödtorft!

Jag strosade omkring i Tiong Bahru Market och ville fota lite diskret i en butik där man säljer diverse offergåvor. Mannen i butiken tyckte det var OK att jag fotade. Han visade mig massor av prylar (alla i papper) och berättade ännu mer. Dock på kinesiska…

  

Utanför marknaden, liksom utanför flera olika företag, finns en gemensam offerplats och många har sina egna små tunnor att offra i!

  

 

 

Dîner en Blanc intog Singapore

En lite udda företeelse har nu spritt sig till Asien och Singapore. Dîner en Blanc, eller ”middag i vitt” började i Paris som en picknick i ett kompisgäng som spred sig till fler och fler. För att alla skulle känna igen vem som var bjuden så skulle alla vara klädda i vitt. Även nu är det krav på att man ska vara inbjuden i förväg av någon med koppling till den ”inre kretsen”. Platsen för picknicen är hemlig ända till någon timme innan det är dags.

När det nu var dags för Singapore gav vi oss ut för att leta upp var det kunde tänkas ske. Platsen ska vara nära något populärt landmärke. I Singapore är det inte så svårt att gissa att det bör vara någonstans runt den så kallade marinan, och mycket riktigt, så var det. Vid den vita lotusblomman (konstmuséet) samlades festfirarna. Dagen till ära var dock inte blomman vit, utan ljussatt med lite varierande färger… Hur tänkte man här?

Förövrigt ska allt ska vara vitt: kläder, bord, stolar, osv.

  

Flera dagar innan det var dags började diskussionerna om vad som var tillåtet och inte. Någon spred ryktet att det måste vara vit mat och någon att det inte dög med lokala rätter… en del blev upprörda och skulle bojkotta det hela, men efter lugnande besked från organisatörerna så lugnade det sig igen och 800 personer dök upp och festade.

Ja vad ska man säga, en ganska udda idé som spritt sig från Frankrike till 10-tals städer över världen.

En ny helt egen header!

Den proffsiga bloggheadern vi använt hittills har vi haft till ”låns” ifrån en tysk… Det var dags att lämna tillbaka den och lägga in en egen bild istället.

Vi tyckte det kunde passa med utsikten från en bar denna gång 🙂 . Takbaren 1-Altitude är alltid värd ett besök, åtminstone för utsiktens skull. Att hänga i baren får en ny dimension med ett glasräcke i axelhöjd 280 meter över gatan. Att vara bartender här handlar mer om att bevaka gästerna så att de inte håller glasen utanför räcket, än att servera drinkar.

Efter djupt grävande i bildarkivet var Linus mest representativ som chillande barbesökare (oj, det är ända sen dagarna efter nyår…).

Parkpromenad med förhinder!

Eller fjärde gången gillt och det blev fyra timmars promenad i fyra parker som sitter ihop!
Vi startade söndagen med att bussa oss ut till Kent Ridge Park, men hittade inte ingången. Det låg bara en massa företag på rad med höga staket och låsta grindar, vi hittade ”Brainforest” men ville ju ha rainforest!

Men efter en rejäl omväg var vi på rätt spår. Gick på en ganska smal och slingrig väg då vi mötte en man som vrålade, klöste sig själv på armarna och verkade allmänt galen! Vi tvärvände och småsprang tillbaks till en korsning med lite trafik. När ”galningen” passerat” gjorde vi ett nytt försök och lyckades  ta oss upp för backen och in i Kent Ridge Park. Då började det åska…
Men skam den som ger sig, vi promenerade  vidare och mitt i ingenstans hittade vi ett trevligt och mycket modernt litet museum, Reflections på Bukit Chandu (opiumkullen), där vi väckte personalen, betalade vars 10 kr och gick in.


Traskade sedan vidare mot Hort Park, som mer är som en handelsträdgård med både café och restaurang.

Varningsskyltarna för närgångna apor var många, men vi såg inte en endaste liten apa på vår väg mot den tredje parken, Telok Blangah Hillpark.


Avslutningsvis gjorde vi ett toabesök i Mount Faber Park, där just toan utsetts till världens bästa toalett av en fransk websida. Gissar att det är utsikten som gett många poäng.


Hur kan Angry Birds platsa i souvernirshopen på Mt Faber?

Nej, det är ju naturen vi vill njuta av!

Ett år

Tiden går fort när man har roligt och vi fattar inte hur det redan kan ha gått ett år sedan vi kom till Singapore! Ett sabbatsår var tanken då och att ett år är tolv månader är väl känt av de flesta, men kanske vet ni inte att ett sabbatsår består av ca 16 månader…

Tänk så vilsna, nästan naiva, vi var när vi kom hit. Tänkte bara att ”Ja, vi tar väl och hyr en lägenhet då!” Men där hade vi fel, vi startade på ett hotell, bytte till ett annat hotell, bodde fem veckor i en serviced apartment, sedan ett tredje hotell och så till sist fick vår fina lilla lya! Med minsta bindningstid på ett år.

Vilket år det varit! Vi vet att vi är lyckligt lottade och njuter av varje sekund (nej, men nästan iaf).  Reaktionerna hemifrån har varit väldigt positiva, vi har fått många glada tillrop. Några enstaka har ifrågasatt vårt beslut och ett par gliringar har vi också fått, men det får man väl räkna med när man går utanför ramarna i Landet Lagom! Det vi saknar mest från Sverige är förstås barnen, utan Facebookchatten och skype hade vi nog inte överlevt… För övrigt kan vi sakna att ingå i ett större socialt sammanhang, släkt, vänner och arbetskamrater är viktiga!

När det gäller att jobba blev det precis som jag (David) hoppats på. Målet var att jobba så mycket att man känner sig lite nyttig och håller kontakterna med jobbet där hemma vid liv. Så har det verkligen blivit också. Det enda som kunde varit annorlunda är att det hade varit kul med något lokalt projekt, men så blev det inte (om det inte dyker upp något fram över, det är ju inte för sent än). Lite trist att inte ha några lokala arbetskompisar. Det hade varit en chans att lära sig mer om landet och livet här.

Vi har flängt en hel del, inom 2 timmars flygresa och oftast för väldigt lite pengar kommer man till en hel del spännande ställen från Singapore. Mer finns på önskelistan och med några månader kvar blir det några turer till.

Ledigheten har varit nyttig på många sätt. Det går inte att beskriva hur det känns… jag (Camilla) som brukar ha huvudvärk/migrän ganska ofta har under det senaste året endast ätit 4 alvedon. I stressigt normalläge skulle det säkert ha varit 4 paket! Mindfullness är ju inne och kanske är det vad vi sysslar med. Fast vi tycker mest det känns som  ”mindemptyness”.

Nu efter ett år smider vi nya planer. I mitten av oktober lämnar vi lägenheten och Singapore, då bär det av till Australien och Nya Zeeland. Exakt var och hur länge vet vi inte, men med nästan 2 månader på oss hinner vi nog en hel del. Hur det blir framåt jul och hur vi navigerar oss hemåt mot Sverige vet vi inte riktigt än. Vi får se var resten av familjen är och vad de gör! Men det där härliga gänget som ska till Sri Lanka i december vill vi ju sammanstråla med.

Vi har alla olika mål i livet och ingen av oss är ute efter att göra karriär, nej då funderar vi hellre över var vi ska bo nästa gång vi tar ett sabbatsår…

Att vi gillar Singapore är det nog ingen som missat. Kanske är det de stora variationerna som tilltalar oss?

 

Singapores näst största ö – Pulau Ubin

En resa till ”granitön” blir som en resa i tiden, bakåt i tiden. Här bröts det granit fram till  någon gång på 60-talet och sedan dess har tiden nog stått stilla här.

 

  
Nu lockar ön till sig turister och här är fantastiskt charmigt! Från Changi Village tar man en båt ut till ön, båtarna följer inga tidtabeller utan kör när det är minst 12 personer ombord. Väl på ön förstår man att det är cykla man ska göra här – så med varsin hyrcykel cyklade vi glatt mot öns östra del där det gjorts en fin spång i utkanten av ett mangroveträsk, Chek Jawa Wetlands, så att man torrskodd ska kunna spana efter ödlor, krabbor, sjöstjärnor m.m. Rekommendationerna är att man besöker ön vid lågvatten.

Nästan som att cykla på Ven -underbart!
Men visst måste det vara
värmen som gör att minsta lilla uppförsbacke känns som ett helt berg?

 

 

 

Häftigt med vildsvin (ganska tama) och apor (ganska vilda)!

  

Här pågår också ett projekt för att få tillbaka näshornsfåglarna till Singapore, ser ut att gå bra!

 

Här kan man kinesa!

Jag har funderat över det utrycket, att kinesa. Läste någonstans att det kommer ifrån att ”kinesiska sängar i europeiska ögon verkade tämligen enkla – lätta möbler som man tog fram till natten.”
Jag har mer tyckt att utrycket är lämpligt eftersom det, här i Asien, aldrig är långt till en sovande kines. Beundransvärt att kunna sova på stolar, stentrappor, marmorbänkar eller bord.

Men på biblioteket får man inte kinesa, inte ens ta en tupplur!

I Lundbergs Lilla Lya går det bra att kinesa, vi erbjuder tjocka madrasser direkt på golvet! De får precis plats mellan matbordet och soffan…