Inte bara ris och nudlar!

Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!

Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!

Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”! 

Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!

Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander!
Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!

Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven). 

Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander.
Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.

Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.
Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!

Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!

Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!

Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!

Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!

Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!

Rääälia grååådor!

När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!

Uppifrån och ner:
Sötbesk kaka med puffat ris!
Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)!
Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.

Då var det godare med rambutan!
Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…
Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?

Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!

Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!

Hoi An – Vietnam

Efter en vecka i Taiwan tillsammans med Linus och Cyrielle var det nu dags att åka åt olika håll. De fortsatte sin långa asientur och vi åkte till Vietnam.

Vietnam är ett land som vi gärna återvänder till. Efter att ha varit i de sydliga delarna tidigare, så var det nu dags för mellersta Vietnam och den lilla staden Hoi An. Det är en gammal handelsstad med mer är 2000 års historia. Området var centrum för Chamfolket under många hundra år från 700-talet. Hoi An var handelscentrum och My Son några mil inåt landet var det hinduiska centrat.

Lanternor, cyklar och asiatiska rishattar – en vanlig syn i Hoi An.

Hoi An ligger några kilometer från kusten längs floden Thu Bồn, som bidragit till att staden var perfekt som hamn och handelsplats för länderna runtom i sydostasien.

En stor del av staden Hoi An ligger på två öar i floden.

120 000 invånare i staden och säkert lika många turister. Den vackra gamla stadsdelen är ett UNESCO världsarv (har jag nämnt denna lista tidigare? 🙂 ).

Långa gator med mängder av fina gula kinesiska ”shop houses”. Hus med en butiksdel mot gatan och sedan bostad och ofta innergård bakom. Det blev många promenader längs de fina gatorna och ett otal bilder tagna!

Konstbutiker är det gott om! Synd bara att man inte så lätt packar ner en tavla i sin redan välfyllda resväska.

Huvudgatan Trần Phú ringlar sig fram genom centrum och slutar i den japanska gångbron som när den byggdes på 1500-talet var länken mellan den kinesiska och japanska delen av staden. Nu en turstmagnet förstås!

Gula hus blandat med bougainvillea i full blom! Ibland till och med mer blommor än hus.

Hoi An är stället för fotografering även enligt vietnameserna. Framförallt är det populärt med bröllopsfoton.

Lanternor i alla dess former är populära i Vietnam. Hoi An är inget undantag. Mänder av dem överallt, till salu, som prydnader i butiker och restauranger, på båtarna i floden. Lanternorna anses föra med sig tur och framgång och blev populära redan när handlarna bosatte sig i Hoi An på 1500-talet.

Förututom huvudgatorna i den gamla staden så finns det många små gränder att upptäcka. Här är det mer det lokala folklivet som gäller, med enkla restauranger och hus där man nästan kommer rakt in i någons vardagsrum.

Flera buddistiska tempel och ”samlingsplatser” (Assembly Halls) finns att besöka. Alltid väldigt rofyllt och med en lätt rökelsedimma.

Ingången till det 400 år gamla Ba Mu-templet
Quang Trieu Assembly Hall

Tyvärr har fler än vi upptäckt hur fint Hoi An är. På kvällarna ökade skaran av besökare kraftigt. De flesta bor inte i den gamla staden utan i stora hotellkomplex vid stranden. Som tur är är den gamla staden inte exploaterad, så här finns inga stora hotell.

Ja, en och annan turist har sökt sig till Hoi An…

Förutom turism så är det risodling och fiske som gäller.

Risfält och risfältsarbetare i den praktiska rishatten! Bra skydd mot både regn och sol.
De speciella runda korgbåtarna syns överallt. Ett praktiskt färdmedel för att ta sig över floden eller till någon av fiskodlingarna i floden.

Vi blir snabbt lite rastlösa av att bara promenera runt i staden, så med lånecyklar från hotellet blev det ett antal turer ut på landet och till stranden som ligger några kilometer bort. Många småvägar och stigar fanns det att upptäcka och vi gjorde vårt bästa i värmen och på små cyklar.

”Asia style” på sadelhöjden! Knäna under hakan.

Även om vi inte är några strandmänniskor så blev det ett par cykelturer till en liten strandremsa under namnet Hidden Beach. Inte så lätt att hitta, men mycket trevlig!

En fin liten strandrestaurang på Hidden Beach!

Mycket fint fanns det att se i den lilla staden Hoi An och då har jag inte sagt ett ord om maten. Fortsättning följer kring detta viktiga ämne!

Svettiga promenader i Nha Trang

En dos kultur kan behövas som omväxling till strandlivet. Vi turister tycker att staden bäst ses till fots även om det är sådär en 33 grader och sol. Det tycker inte lokalbefolkningen. All förflyttning ske per moped/motorcykel. En grov uppskattning efter några dagars promenerande är att man ser en person per 500 som går jämfört med att köra moped. Gågata är ett helt okänt begrepp. Drive-in är smartare. Trottoarerna är mopedparkering, man handlar från mopeden på marknaden,

man kör på trottoaren om det är fullt på gatan, man parkerar precis utanför affären man ska till (pga att trösklarna i butikerna är för höga, annars hade man kört in), man parkerar sin moped hemma i vardagsrummet om det ligger direkt mot gatan…

Överallt mopeder, till och med när vi fotograferade gatubarberaren kom det med en moped på köpet.

Moped fungerar inte i vatten, så ska man ut till sin båt använder man en stor korg, eller vad man nu ska kalla det (Coracles på engelska, någon som vet vad de heter på svenska?).

Sen var det ju det där med kulturen. Nha Trang har inga världsunika sevärdheter, men några tempel finns alltid att ha som mål för sin promenad. Vi promenerade till Po Nagar från 800-talet som byggdes för att hedra guden Cham. Idag är det ett tempel för Cham-Hinduer.

På området fanns traditionellt klädda väverskor som visade upp gamla vävtekniker. Kanske var inte hela klädseln gammeldags dock 🙂

En annan svettig promenad gick till ett buddhisttempel som heter Long Son. En stor Buddha-staty kunde beskådas efter 150 trappsteg i den sköna värmen. Av en slump hittade jag en specialeffekt på kameran som säkert är tänkt för just Buddhor, eller?

Halvvägs ned för trappan fanns en liggande Buddha med fötterna först.

Från Paris till Mallis!?

Ja, om Ho Chi Minh skulle påminna om Paris så kan Nha Trang nog liknas vid Mallorca (fast vad vet jag egentligen, jag har ju aldrig varit på Mallorca!) Lång fin sandstrand med vinterbleka kroppar som sakteliga antar olika grisskära nyanser…

Fast lite fel blir det, alla talar ryska – ja platsen verkar invaderad av ryssar! Ryska menyer och ryska matvaror i affären, kanske skulle man testa lite rysk choklad?

 

 

 

Vi njuter av sol och bad och när man lämnar stranden för det genuina Nha Trang försvinner också eventuella likheter med Medelhavet! Vi har naturligtvis hittat den lokala marknaden, någon som blir köpsugen?

  

Orientens Paris

Att ha varit en fransk koloni sätter sina spår. Ho Chi Minh City kallas ibland för orientens Paris. En tur i distrikt 1 längs huvudgatan Dong Khoi påminner faktiskt om Frankrike en del. Här finns katedralen Notre Dame förstås, om än inte lika pampig som originalet.

Vackra hotell och kaféer i fransk kolonialstil ligger samlade här. Inrättningar som stängdes ned under kommunisttiden efter som det inte passade sig med sådana nöjen då. Allt öppnades sedan efterhand som samhället förändrats.

Ett pampigt post- och telegrafkontor fungerar fortfarande om än med en del souvenirförsäljning och annat för att hålla uppe affärerna. Allt under den stora tavlan av Ho Chi Minh…

På tal om kommunikation så finns det en del att förfäras över längs gatorna, speciellt för en gammal televerkare som jag.

Även helt vanliga hus är sevärda med sin speciella smala form. Man betalar tydligen skatt efter husets bredd längs gatan så därför är husen smala och djupa :-). Ja vad gör man inte för att undvika skatt…

 En promenad i staden är alltid fascinerande med alla dessa motorcyklar. Enligt uppgift sådär en 4 miljoner stycken i HCMC… Att trafiken flyter på som den gör är ofattbart. Se bara denna stilstudie i ordnat kaos! Detta är ändå en korsning med trafikljus.

Saigon = Ho Chi Minh City = HCMC

och här ska vi turboturista i dagarna två. Till fots som vanligt! Vi har aldrig tidigare varit i Vietnam, men so far so good! Landet har 85 miljoner invånare och 7,2  av dem bor i HCMC. Huvudstaden, Hanoi, har drygt 6 miljoner invånare. Men dem får vi besöka vid ett annat tillfälle, nu är det HCMC och Nha Trang som gäller!

Man får en sådan härlig känsla i kroppen när man kommer till nya fantastiska platser, det kan vara vid en cykeltur på Österlen likaväl som en promenad i en asiatisk storstad! Ho Chi Minh City ger just den härliga känslan… ända tills man ska korsa en gata! I Singapore följer ALLA trafikreglerna, här verkar INGEN följa dem! Det är svårt att sicksacka mellan mopedisterna när man ska över en fyrfilig gata, det blir inte lättare av att alla tutar hela tiden!

 

  

Men stadens charm överträffar det lilla riskmomentet…

David hade dock vissa problem med att hitta någon charm i dagens kycklingknota… (men för 14 kr kan man kanske inte begära mer).

Vi är inte heller skapta för att äta vid barnmöbler…